Malou Prytz känns lika säker idag som på gårdagens första rep. Sången sitter och hon hittar sina kameror. Hon kan absolut charma tv-tittarna på lördag.

Låten är ganska generisk pop, en glad trall som tyvärr inte sätter sig så bubbelgummigt som jag hade velat.

Jan Malmsjö och Malou Prytz var de första artisterna som kom till välkomstfesten. Malou tillsammans med sin mentor Ace Wilder.

Jan har avböjt längre intervjuer under Melodifestivalen för att kunna fokusera på sina repetitioner. Som 86-åring bör man ju ha lite såna privilegier kan man tycka. Även om jag hade älskat att sätta mig ner och göra en längre intervju med en sån legendar.

Men jag var nöjd med den intervju jag fick på presskonferensen idag.

Kände ni igen Malou Prytz dansare förresten? Tilda Bredal-Hansen var med även i Loreens Statements, som den yngre versionen av Loreen.

Här nedan till höger om Loreen.

Och med Malou Prytz på repet idag.

Låten är den kvinnligaste i Melodifestivalen någonsin. Det är bara unga kvinnor som har skrivit låten, inklusive 19-åriga Elvira Anderfjärd som också producerat den. Finns inte jättemånga 19-åriga kvinnliga producenter.

Dessutom är i princip hela teamet kring Malou också tjejer, i smink, styling, koreografi, dansarna… Imponerande tycker jag!

Malou Prytz börjar scenshowen framför typiska skolskåp, går sen igenom dem och in till klätterställningen där hennes två dansarkompisar står. Dansarna heter Tilda Bredal-Hansen och Miriam Aigbogun.

Nu kollar jag tv-skärmarna för att se Malous ansiktsuttryck och det känns som att hon sjunger med självförtroende. Tonerna sitter också där de ska.

Ace Wilder sitter längre bak i salongen och kollar in Malou Prytz rep. Ace är ju coach och mentor åt Malou och på plats här i Malmö.

Tidigare idag såg jag även Isa Tengblad här, hon har ju varit med och skrivit Malous låt, men nu ser jag henne inte här inne i salongen under själva repet.

Ah, nu kommer förklaringen. Malou har inte de svarta strumpbyxorna på sig idag.

Hon står i nån form av klätterställning tillsammans med två kvinnliga dansare. Det här är ett klassiskt popnummer som utspelar sig i en amerikansk highschool, klätterställningen kan möjligen också vara bänkar och klädstänger i gymmets omklädningsrum, eller uppehållsrummet.

Malou Prytz sjunger bra och känns säker för att vara första genomsjungningen, det här var en glad överraskning. Många nykomlingar brukar kännas osäkra och nervösa när de går in på scenen, men Malou kändes ganska självklar.

– Så att ni vet kommer Malou att ha svarta strumpbyxor på sig, säger studioman-Pernilla i mikrofonen och vi i pressen fattar ingenting.

Men det blir säkert bra.

Informationen var så klart inte till oss utan till produktionen, ljussättare och fotografer.

Nu riggas för Malou Prytz numme rpå scenen och på skrmarna syns en klassiks amerikansk highschool-korridor. jag tänker direkt Britney Spears (Hit me) baby one more time-video.

Nu får vi höra alla låtar en gång till. Jag uppdaterar det här blogginlägget vart efter.

Andreas Johnson, alltså, jag är glatt överraskad. Har inte varit överförtjust i Andreas låtar i Mello de senaste gångerna han tävlat, men det här är faktiskt väldigt snyggt. Army of us är mycket närmare Glorious än 60-talssoundet han ägnat sig åt i Mello tidigare. Det här gillar jag. Ganska mycket Coldplay också. De står ju inte överst på min favoritlista, men det funkar.

Malou Prytz låt I do me är en Katy Perry light, med lite wow-wow och lah-lah-partier. Jag tycker att refrängen är lite för otydlig och svag, men om Malou övertygar på scenen kan hon absolut göra en Isa Tengbland och få till det här.

Oscar Enestads I love it har nog veckans tydligaste hook, som hamras in snyggt med tydliga upprepningar. Det här är en snygg pojkpoplåt som borde ta Oscar långt den här veckan och att texten handlar om nåt han älskar men som föräldrarna inte diggar gör ju hela storyn kittlande dessutom. Och stråkarna är väldigt snygga, det partiet skulle ha kunant komma tidigare, och kanske upprepas mer.

Jan Malmsjös Leva livet får mig att tänka på Lejonkungen och Rikard Wolffs svenska version av elaka Scars ”Var beredd”. Det är nåt med det talade partiet som får det att kännas musikal. Refrängen är härligt glad och tydligt effektiv och låten är inte lika traditionellt arrangerad som Arja Saijonmaas schlager förra veckan. Därför kan det här möjligen funka bättre. Även om jag tycker att det gnäggande skrattet på slutet snäppet för mycket.

Vlad Reisers Nakna i regnet pågår lite över mitt huvud just nu. Den griper inte tag i mig och jag saknar dynamik i den. Det här kan mycket väl hända på scenen i morgon, men jsut nu vet jag inte alls hur jag ska beskriva den. Det är snabbt rabblad text, utan en tydlig hook. Med lite tropical house-ljudeffekter.

Hanna Ferm och Liamoo sjunger Hold you och inte förrän i morgon får jag se hur de fungerar ihop på scenen. Det här kan bli otroligt snyggt, för att de sjunger så bra ihop. Men vid en andra lyssning känns det mer kompetent än kul. En sån där låt som kanske juryn kommer gå igång mer på än svenska folket. Men den är välskriven och Hanna och Liam har utstrålning båda två så sitter kemin borde de inte ha så svårt att ta sig vidare i tävlingen.

Margaret gör nog min favoritlåt den här veckan. Men så är jag ju också en bubbelgumspopskille av rang. Det här är en typisk uppföljare till In my cabana, med en tydlig refräng och rätt så banal text med boom-boom-inslag. Kanske inte riktigt lika glad som förra årets låt.

Ja, det var andra lyssningen det. Nu ska jag göra tv med Markus Larsson så att ni så snabbt som möjligt får veta vad han tycker också.

Malou Prytz låt I do me är väldigt typisk tjejpop a la Katy Perry och Taylor Swift, men kanske lite för generiskt för att det ska sticka ut.Det är lite hey hey hey och youyh, youyh, youyh-slingor men inte så tydliga att de blir en del av slingorna man får på huvudet.

Men kan Malou göra ett snyggt nummer av det här så kan hon få till det som Isa Tengblad, som ju också varit med och skrivit den här låten. Varför hon itne gör den själv har jag funderat över men inte fått nåt svar på.