Nu får vi se Maria Surs artistvykort, hon berättar om hur hon tävlat i The Voice och X Factor i Ukraina och att låten handlar om hur hon tagit sig från Ukraina till Sverige, men att pappa är kvar där.

Den är inte så cyniskt tårdrypande som jag befarat. Det tycker jag är till Marias fördel. Då kommer hennes framträdande och sången få mycket mer avgörande betydelse.

Maria Sur gör sig redo på scenen.

Hon känns så självklar när hon kör låten. Hon vet vad hon vill och tar för sig i kamerorna och på scenen. Det blir kraftfullt och snyggt.

Delar av texten till låten Never give up blir kanske lite för mycket att skriva folk på näsan, när man rimmar rain och pain till exempel.

Jag skulle verkligen ha önskat att Maria gjorde en poplåt som itne handlade om flykten från Ukraina. Men å andra sidan så är det här hennes känslor och liv just nu.

Och hon är en sån stjärna på scenen!

I år är det schlagerstäderna själva som avgör om de vill arrangera en välkomstfest på torsdagskvällen eller inte. Som jag har förstått är det Linköping och Malmö som har sagt att de vill göra det.

Så igår var det kommunfest i Linköping. Jag är ju inte på plats förrän på fredagar den här säsongen, men vårt team reporter Schlager-Stina Dahlgren och fotograf Peter Wixtröm var på plats så att ni kan få lite bilder och info om vad som hände.

Maten som serverades var en fullständigt vegansk meny.

Maria Sur sjunger säkert. Hon hittar kamerorna och känns väl förberedd redan idag.

Jag gillar att hon stylats som den 18-åring hon är, inte gömts i nån anonym klänning utan låter henne vara en tuff tonåring i silver och glänsande svart.

Hon kan sjunga om sitt liv och känslorna efter flykten från Ukraina samtidigt som hon också får vara den hon faktiskt är, en cool stark tjej som tar för sig i ett främmande land och försöker få följa den dröm som hon kämpat för hela livet.

Maria Sur har repat och vi i pressen får se hennes sista genomsjungning på video.

Det här börjar suggestivt, en strålkastare bakom Maria pulserar och placerar henne i motljus tills versen börjar.

Numret jobbar med strålkastare i rök, motljus, upplysta fläktar och lampor som blinkar och blixtrar runt henne.

Maria Sur står ensam, rätt still på scenen fram till sista refrängen då sex personer i kören kommer in och bildar en diffus vägg bakom henne. Diffus för att de dels döljs i röken och dels aldrig kommer i fokus i tv-bilderna.

Jag vet att kören består av Julia Bertling Szytek, Kajsa Borg, Greg Curtis och Lars Säfsund, tillsammans med husdansarna Kenny Lantz och Lisa Arnold, för att SVT specificerat det i Mellopedia, men i tv-bilderna kommer ni nog aldrig kunna urskilja det. Britta Bergström är också med på kör, men i kulissen.

När kören blinkats in på scenen tar Maria också några kliv längre fram på scenen. Det gör att hon fortfarande blir starkt ensam, men ändå har körväggen med sig på nåt sätt. (Tänk om Loulou LaMotte fått de instruktionerna förra veckan, att bara ta några kliv framåt i sin sista refräng. Då hade det hänt något i hennes scenshow.)

Nu kommer alla låtar spelas för oss en andra gång. Jag uppdaterar det här blogginlägget vartefter.

Wiktoria Johansson med All my Life (Where have you been) gör mig fortfarande glad, men efter att ha hört alla låtar oroar jag mig för att det här kan försvinna. Det borde bli en hit, men kanske är folk sugna på något annat och det känns som en stark vecka. Men med en snygg scenshow kan Wiktoria definitivt ta sig till final en fjärde gång.

Eden Alm med Comfortable är skört och bräckligt och en så här stark vecka är jag orolig att hon verkligen kommer behöva gå sönder på scenen för att tränga sig igenom bruset. Och det är inte säkert att det funkar ens då. Det finns andra låtar som sticker ut mer den här veckan och Eden ska också kämpa med att få vet vem hon är.

Uje Brandelius Grytan låter så otroligt mycket 70-tal. Även som Melodifestivalen lät på 70-talet. Inte vinnarlåtarna som folk fortfarande minns, men 80 procent av det andra som tävlade. Det är en otrolgit charmig realistisk visa om en jävla gryta som bränns vid.

Panetoz On my way är samma typ av gladpop som de gjort tidigare, men med ett uns av vemod i tonen, samtidigt som det är en partylåt. Min kollega Stina påpekar hur snuskig texten är. Eller åtminstone kan tolkas som. Eller vad säger ni om:

Har en gäri om my mind som älskar min grind
Wiki wiki wild har en freaky mind
Alltid är det vibe alltid by my side

Låter ju ganska mycket som att I’m on my way verkligen bokstavligen kan beskrivas som att någon är på väg att komma, om man säger så…

Tennessee Tears Now I know börjar lugnt, Jonas sjunger första versen och sen kommer Tilda in i refrängen när tempot också drar igång. Det här är snygg countrypop. Shallow finns verkligen tydligt där i bakgrunden, men det brukar vara en fördel i Mello-sammanhang, igenkänningen. Det kommer bli en tuff vecka det här, jag vet inte om den här eller Wiktorias låt är starkastl, men jag får en känsla av att de kommer battla med varandra.

Maria Surs ballad Never give up är typen av låt som egentligen bara återfinns i Eurovision. Knappt i Melodifestivalen längre. Men det är inte mossigt, det är en modern stark ballad och med Marias bakgrundshistoria, som flykting från Ukraina, kan det här verkligen beröra på scenen. Men det hänger på att man gjort ett scennummer som griper tag och att hon levererar sången och närvaron på max.

Theoz Mer av dig med visselslingan, som Markus Larsson så klart avskyr, får mig att skratta och svänga med. Det här är Dannys Snacket på stan i ny Mello-förpackning och är en perfekt avslutning på tävlingskvällen. Det här är den typen av glad barnpop som samtidigt är tillräckligt effektiv och oförarglig för att även föräldrar (och Tobbe Ek) ska sjunga med, gilla känslan och rösta.

Så där, det var alla veckans låtar, uppspelade två gånger. Nu ska jag och Markus Larsson samla våra intryck och spela in lite tv om vad vi tycker och tänker och gissar om utgången den här veckan.

Maria Sur gör låten Never give up, en ballad med driv direkt i öppningen.

Det här känns väldigt mycket Eurovision à la Ryssland (Sorry, men det är jus tRyssland som brukar göra sånt här i Eurovision med framgång). Otroligt svårt att säga något om det här förrän man sett det på scenen. Har man gjort en stor scenshow så kan det här absolut gripa tag i publiken och locka mängder med röster.

Men det kommer hänga på hur Maria är på scenen och vad man har skapat för nummer.

I inspelad version har Maria tryck i rösten och mycket känsla, som kan bli häftigt på scenen.