Markoolio ser väldigt nervös ut när han kliver in på scenen inför sitt nummer. Det känns faktiskt inte spelat. Får se hur det går…

Viggo brinner. Men inte så bra. Får se om det ser snyggare ut ikväll på repet.

Markoolio kommer avsluta sitt nummer med att hans kompis Viggo fattar eld på scenen. Ska bli intressant att se hur det ser ut. Än har de inte repat just det momentet. På plats finns en stuntkoordinator som håller koll.

dessutom väntar scenteknikerna i kulisserna med brandsläckare.

Kläderna då? Markoolios scenkläder är gjorda av Lars Wallin.

Jag har några riktiga schlagerfans på raden bakom mig i arenan. De skrattar så de viker sig åt markoolios nummer. Hans drift med ESC-vinnaren Dima Bilans båda eurovisionframträdanden går hem hos dem.

Efter första versen kliver Markos kompis Viggo upp ur en flygel på scenen precis som en dansare gjorde i Dimas bidrag från 2006 Never let you go.

Lite senare i numret tar han på sig hockeyrör och stapplar runt på en miniis på scenen medan körens Lars Hägglund spelar på en fiol. Hämtat ur vinnarnumret från i fjol där en världsmästare i konståkning och en stradivarius spelades på.

Men jag har svårt att se vem förutom de mest inbitna schlagerfansen som riktigt minns det här från förra året. Vem ska egentligen skratta?

Jag gör det inte. Och jag gillar ändå parodier på schlagers. Jag diggade allt i Värsta schlagern förutom att det inte kom nån höjning när de sjöng att det skulle göra det…

Nu har jag kommit tillbaka från kvällens välkomstfest i Skellefteå. Det var en helt okej trevlig tillställning med god mat och fritt vin för de som ville dricka. Men väldigt lugnt allting.

Lasse Lindhz suckade tidigt över att festen var död före den satte igång – även fast chickladpralinerna var smaskiga.

Måns och Markoolio poserade för lite bilder tillsammans, men sen såg de inte ut att ha mycket att säga varann. Kan jag tillägga att de snart efter den här bilden togs var i olika ändar av rummet.

Lili och Susie hade roligt åt att min träningsvärk hållit i sig länge efter att vi tränat tillsammans:
– Det finns gym på hotellet, vi ses där klockan 8 imorgon bitti, skrattade Susie.

Inte en chans, tjejer! Nån gång måste en stackars reporter få vila!

Både Jennifer Brown och Måns Zelmerlöw lämnade festen tidigt för att vila. Helt annan Approach från Måns sida än kvällen innan alltså.

Markoolio bjöd på lite spontanuppvisning vid pianot så att vi fick en paus i jazzspelandet.

När klockan passerat 23 var festen på väg att sjlvdö. Till Lasse Lindhz förtret. Men de hade spanat in en möjlig fortsättning. Tillsammans med Lasse Lindh själv planerades för vildare eskapader:
– Vi tänker hänga på han där, han bor i närheten och har bjudit in till efterfest, förklarade de och pekade.

Jag tackade vänligt men tydligt nej till att följa med och tog istället en promenad tillbaka till artisthotellet tillsammans med mina frenemies Schlagerprofilerna, Alexander Bard och Henke Wikström. De smet in i baren där Christer Björkman, Henke von Z och koreografen Mari Ryberger som har hand om Jennifer Browns nummer den här veckan, redan satt bänkade.

Jag kände mig väldigt duktig när jag lämnade dem i baren och istället nu ä på mitt hotellrum och ska sova.

Imorgon ska jag och Fille byta hotell eftersom det tydligen inte finns rum för oss på artisthotellet i helgen. Sen är det intervjutillfälle med Petra Mede vid lunch innan det är dags för artisterna att repetera. Den här gången med scenkläderna på sig. Ska bli grymt spännande att se hur alla ser ut.

Så här falskt har det ju inte låtit sen Addis Black Widow försökte sig på festivalen. Marko påstår ju inte heller att han kan sjunga och påpekar hela tiden att det kommer bli falsksång, men det här var riktigt riktigt illa. Inte som om jag ställt mig där, men nästan.

Det ska ju vara humor, men jag kan inte skratta när jag bara vill gråta över sångprestationen. Kan inte ens skratta när Markos polare blir runtlyft i nån form av svanbalettdanshumorgrej på scenen. Idag markerades bara det momentet för att det saknas lite attiraljer och rekvisita. kanske skrattar jag imorgon.

Inte ens lite pyro räddar Marko. Även fast Markus Larsson jublar så klart. Det gör han jämt när det blir lite eld.

Nu har jag hunnit se Markoolio swischa förbi och även hälsat lite snabbt på Amy Diamond.

Hennes pappa Lee försöker glida undan ur bilden, men hissväggen tog i så ni ser hans fötter sticka fram…

Artisterna har precis haft möte tillsammans med produktionen. Christer Björkman brukar förklara alla regler en vända till. Speciellt sånt som vi i pressen brukar skriva om.

Dessutom brukar han förklara ännu en gång hur repen går till:

– Att alla får sjunga lika många gånger. På torsdagen fyra för att vara exakt.

– Att man inte bryter en genomsjungning utan tar alla justeringar mellan varje gång man sjunger.

– Att man efter sin reptid går in i viewing room där man tittar på sitt rep tillsammans med skivbolaget och går igenom justeringar som ska göras till nästa gång.

Dessutom har jag sprungit på Petra Medes hungriga manusförfattare Edward af Sillén. Han och Petra kom med kvällsflyget och trots matbristen var Ed på gott humör. Det verkar som att manuset är i stort sett färdigt. Men det får vi i pressen inte höra nåt ifrån förrän på fredagens genrep med på publik.

Elton Johns hit från Lejonkungen. Det är den som Markoolios låt påminner om. Med en Magnus Uggla-text.

Markus Larsson bryter typ ihop här i konferensrummet när Markoolios låt spelas upp. Det käns mycket mer 80-talets Magnus Uggla än markos tidigare barnhits.

En smäktande ballad där refrängens hook är förvillande lik en av låtarna från Lejonkungen. Kommer inte ihåg vilken nu, återkommer om det.

Texten är så klart med Markoolio-touch: ”Vänta dig ingen kärlekssång från mig” i just en sån ballad.