Nu drar fredagsrepen igång och nu får vi ju se alla artister i sina scenkläder.

Maertin Almgren har en lång blå rock med röd sjal och under en grön tunika.

Jag tänker först att Martin tar det lite lugnt i första genomsjungningen. Men så i andra refrängen bränner han i med sin stora röst och trycker till mickstativet så det flyger iväg och slamrar i golvet.

Martin Almgren och Moncho trillade in nu också och minglar bland chokladfontäner och bubbel.

Under tredje genomsjungningen verkar det som att Martin Almgren inte är helt nöjd med sin medhörning.

Under första versen sträcker han sig bakom sig och ser ut att försöka justera volymen på sin mottagare, som är fäst på ryggen.

Det tar ett tag innan han blir nöjd och fortsätter sjunga.

Martin Almgren är väldigt trygg på scenen. Han sjunger bra och tydligt och det här är verkligen en låt gjord för allsång på pubben.

Refrängen klistrar sig fast och jag hade nästan förväntat mig en kör som skulle kliva fram och illustrera stor handklappsrörelse med hela kroppen för att få igång publiken, men det får vi inte.

Det som behövs är att Martin kopplar på charmen, ler in i kameran och övertygar tittarna med ett rejält självförtroende.

Nu visas Martins scenkläder upp på scenen av artistansvariga Pierre. Det är blått, rött och grönt i jordtoner.

Mellan genomsjungningarna är nummeransvariga Mari Ryberger uppe på scenen hos Martin och ger honom instruktioner.

Det var också Mari som såg till att Martin fick på sig sin ackrediterings-badge igen innan han började sjunga för att det ska synas på alla bilder att det här faktiskt är en repetition.

Martin Almgren står mitt på scenen med en romb av ljus bakom sig som ibland lyser till så starkt så den bländar publiken med bakljus.

Glödlamporna i romben ger en vintagekänsla och ljuset vandrar både uppifrån och ned och från sida till sida genom glödlamporna.

Under nanana-partiet tar Martin mikrofonen och går ut på den främre plattformen. Det ger känslan av att han kommer närmare publiken. Det här numret är precis det man förväntar sig av Martin Almgren. Han ska inte studsa runt. Han ska kännas trygg på scenen med sin mikrofon och sin stora röst.

När han kom till hotellet igår hade han sin gitarr med sig, men den ser vi inte på scenen.

Nu är det dags för rep igen. Vi hör Martin Almgren sjunga upp i kulissen samtidigt som scenteknikerna riggar nån form av ljusromb på scenen.

Nu får vi höra alla låtar en gång till. Jag uppdaterar det här inlägget vartefter.

Martin Almgrens pampiga stadium-country har en väldigt effektiv refräng och med tanke på att han har en pipa som definitivt kan leverera live så borgar det här för möjlig arenafavorit på lördag. Den känns väldigt svennebananig och lätt att ta till sig, och jag ser framför mig handklapp och stående ovationer.

Barbi Escobars Stark följer inte riktigt mönstret för en klassisk låt när hooken ligger i en tropical house-slinga där hon i princip bara säger låttiteln två gånger. Men när Renaida tog sig vidare första veckan så kan det här absolut funka för det är väldigt modernt och tydligt. Här kommer allt att hänga på hur Barbi är på scenen.

Monchos Cuba libre skulle absolut kunna gå på Panetoz-kontot. Det är glatt och härligt och man kan sjunga med direkt i nonsensrefrängen om ”ta en cuba libre cuba libre dansa, dansa som aldrig förr”. Men det är samtidigt så genomdumt. Jag undrar verkligen vad Moncho vill med att göra den här låten. För den får mig bara att tänka på sommarskräplåtar som ”Fanta och rosé” och ”Bag in da box”.

Jessica Anderssons Party voice är något som vi inte hört henne göra i Melodifestivalen förut. Snygg tjejpop à la Kylie Minogue eller Helene Fischer, där Jessica får sjunga en hel del med falsettröst. En självklar favorit för det uppdaterade schlagerdansgolvet som för länge sen tröttnat på Bra vibrationer och Evighet.

Kalle Moraeus Min dröm bjuder upp till dans i en midsommarnattsdröm med ett helt folkdanslag i produktionen. Roger Pontare hela vägen och versen bygger upp till nåt jättepampigt, som i refrängen inte är lika effektivt som versen lovat. Det riskerar därför att bli lite otydligt om inte Kalle charmar tittarna som Hasse Andersson gjorde med Guld och gröna skogar.

Dotters Cry är helt klart veckans mest moderna låt. Den som låter allra mest 2018 utan att krångla till det för mycket. Det är snyggt producerat med en berättande och intressant vers där musiken plinkas fram tillsammans med fingerknäpp och en refräng där hennes röst bara griper tag.

Mendez hakar på Despacito-trenden och återupplevar därmed genren där han själv var ledande i Sverige i slutet av 90- och början av 00-talet. Det här är glatt, härligt och mycket mer på riktigt än Monchos Cuba libre. Det här är supereffektivt. Väldigt snyggt. Och precis lagom mycket igenkänning för att, åtminstone på en låtlyssning, segla sig direkt till final.

Martin Almgrens Bitter Lullaby är den första låten i Melodifestivalen som helt både skrivits och producerats av kvinnor. Det ni.

Det här är en pampig arena poprockcountrylåt som verkligen passar Martins stora röst. Jag ser framför mig hur han står själv på scenen och bara vräker ur den här låten.

Tänk er Takida, som gifter sig med Mumford & Son som gifter sig med U2 och firar bröllop på en fotbollsstadium.

Den går i midtempo och är väldigt effektiv. Inte alls så dyster som titeln antyder. Det här blir farligt på lördag, tror jag.

Komplett med en nanana-slinga från kören där Martin kommer in med yeah-yeah-yeah.

Martin Almgren kom tillsammans med en av sina låtskrivare, Josefin Glenmark.

Som trots att jag försökt hävda det förut inte alls är dotter till Anders Glenmark, utan kusin. Med hur mycket Melodifestival som helst i ådrorna eftersom föräldrarna heter Ann-Louise Hanson och Bruno Glenmark.

Martin försöker utlova dans i sitt nummer, men gitarrfodralet skvallrar om något annat.

Martin har första rep-tiden under torr-repet, så Martin och Josefin dumpade bara väskorna på hotellet för att ta sig ut till replokalen.