Martin Rolinskis dansare har vita glansiga kroppsstrumpor med huvor. Det blir nästan lite absurt i brottet mot Martins enkelt stiliga vita skjorta och svarta slips.
Fredrik Kempe och Martin Rolinski är på festen.
Men i år är de konkurrenter. Kempe har skrivit Janet Leons låt.
Det blev lite småpanik efter Martin Rolinskis nummer. Hela scenen måste tvättas för färgen har skvätt överallt. Inklusive över en av fotograferna om jag inte såg fel.
Det upptäckte inte tjejerna förrän precis här, när de håller på att rullas ut tillsammans med buren.
Tjejerna i buren vill inte gå ut utan fortsätter att leka med yoghurten när burarna släpas ut.
Hjärtan så klart när det är alla hjärtans dag.
Kul ser de ut att ha i alla fall. Dansaren och koreografen Sabina Dalfjäll kommer fram efteråt och skrattar:
– Du fick med allt va, Tobbe?
Jo då, det tror jag!
Tydligen såg kletet bättre ut i bild, men den här färgen får mig ändå bara att tänka på kräks. Typ.
Dansarna kastar yoghurten i Martin Rolinskis nummer mot de plastväggar som är mellan dem och honom. De kladdar och leker med färgerna. Men just färgerna kanske man skulle fundera lite över. De gulbruna och lila tonerna gör att det ser ut som diarré.
Martin Rolinksi har en sista genomsjungning. Då ska alla effekter komma. Jag längtar efter den färgade yoghurten.
Martin ska ha byxor, slips och vit skjorta på sig i morgon, tycks det. Dansarna ska ha vita kroppsstrumpor. Heltäckande kroppsstrumpor. Inklusive handskarna.
Vet inte riktigt vad som pågick här…
Mellan genomsjungningarna går Martin Rolinski igenom alla kameravinklar på scenen. Han är perfektionist och brukar sätta alla kameror exakt. Annars blir han missnöjd.
Det här är så 80-tal så det skriker om det, men med ett psykadelisk-konstigt nummer som är så coolt så det säkert inte går vidare bara därför.
