Martin har kostym på sig på scenen. Jag retades med honom för hans scenkläder sist, så han pikar mig lite från scenen:

– Tobbe, alltså, jag har kostym på mig. Fatta vad sjukt!

På skärmarna bakom honom snurrar hemmafilmer. Måste fråga vilka som är på filmerna, eller om det bara är random.

Och Martin fortsätter att sjunga med vattenflaskan i handen.

Slutbilden, där Martin står i motljus med bara den stora strålkastaren som lyser bakifrån, är väldigt snygg.

På scenen finns tre stycken glasrutor som tv-teamet filmar igenom vid valda tillfällen. De är som badrumsfrostade glas.

Den blurriga känslan gör väl att man känner sig lite berusad när man ser de bilderna tänker jag? Men det kanske ändå är det där målet med en härlig lättölsreklam på tv som den här låten absolut skulle kunna fungera som. Förutom att Martin inte sjunger ordet blå en enda gång.

Martin Stenmarck är helt ensam på scenen. Bakom honom finns en stor strålkastare som rekvisita och det spelar gult ljus över scenen.

Låten är enorm igenkänning med stora lån från Whiter shade of pale, When a man loves a woman. Och jag gillar verkligen det här.

Martin Stenmarck sjunger jättebra, och låten känns så där härligt sommarmysig.

Men med tanke på hur det har gått för låtar i den lite äldre skolan som jag gillar i år så lär väl det här hamna i botten den här veckan, tyvärr.

Hela första genomsjungningen har Martin Stenmarck vattenflaskan i handen på scenen. Känns som att han bara liksom känner lite på scenen.

Martin Stenmarck värmer upp på scenen genom att gurgla vatten och stretcha samtidigt.

Nu får vi höra alla låtar en gång till. Jag bloggar samlat i ett inlägg, men uppdaterar det här blogginlägget vartefter.

Eclipse gör klassisk 80-talsrock, med en melodiös refräng som utan de distade elgitarrerna och det hårda trumkompet lika gärna skulle kunna ha varit titelspåret på Carolas Runaway-platta från 1986. Men det är ju det som är den här typen av melodiös adult oriented rock. Jag gillar det faktiskt. För att det ligger så pass nära schlagern. Men säg inte det till killarna i bandet.

Dolly Style gör en låt som känns betydligt mer på riktigt än förra årets ploj-trall. Men det gör att charmen försvinner en del när man bara hör Rollercoaster under uppspelningen. Men det är tydligt att den här låten inte är ursprungligen skriven till dockorna. Det återkommande droppet efter refrängen är gjort för att få igång publiken med handklapp. Och Abba-pianot är plockat för igenkänningen hos de äldre.

Martin Stenmarck gör en visa som känns gjord för lättölsreklam i idyllisk skärgårdsmiljö. Precis den typ av låt som man kan förvänta sig från Martin och jag gillar den här bättre än hans förra, När änglarna gått hem. Men jag vet inte vem som röstar på det här. Nu knäckte Markus Larsson och QX:s Schalgerprofilerna att en av låtarna den lånat mängder från är Procol Harums Whiter shade of pale.

Bengtzings text känns allt mer härligt suspekt för varje gång man hör den, men den berättar en story som är kul att hänga med i, lite som Jag ljuger så bra gjorde. Refrängen klistrar sig fast, men frågan är om pryda föräldrar håller för öronen på barnen när hon sjunger om smisk. Med Bengtzings energi på scenen kan det här bokstavligen explodera.

Frans If I were sorry blir One Direction-pop och Ed Sheeran med lagom delar av Jason Mraz i reggae-tempo. En lägereldslåt att mysa till och som passar att spela i bilradion med rutan nedvevad på en roadtrip genom en torr öken. Inte så stor personlighet, men exakt rätt mängd igenkänning för att kunna få igång publiken. Om Frans är charmig på scenen och går igenom rutan kan det här absolut bli farligt på lördag.

Panetoz drar sina superhjältereferenser i ganska anonyma verser. Refrängen får stå för sig självt i ett nästantjatigt upprepande, med en skön slinga som bryter av. Precis det som förväntas av det här gänget, frågan är bara hur långt det räcker i ett starkt startfält.

Andra genomlyssningen av Molly Sandén och visst är det här en medtävlare om segern inte bara på lördag, men i finalen. Det är extremt mycket Loreen och Euphoria över det här, men utan att ha stulit något rakt av. Och you-joddlandet sätter sig. Men att man går ner i andra versen gör at låten tappar lite av sin direkthet. Sticket – direkt plockat från Euphoria – lovar också lite för mycket för det svaga avslutet.

Martin Stenmarck öppnar första pianot till enbart pianokomp. I refrängen kommer trummor och gitarrer in.

Jag gillar det här bättre än hans förra tävlingslåt När änglarna gått hem.

Men låten är en kombination av två andra låtar, det är så extremt mycket igenkänning, men så där så man inte kan sätta fingret på vilken låten är. Jag återkommer när jag knäckt det.

Martin Stenmarck checkade precis in på artisthotellet och fick frågan om han ville ha en kvällstidning. Han tackade nej(!!!), men såg sen att jag satt i lobbyn så det blev en Aftonbladet ändå.

Han har en faslig massa packning med sig.

Alltså, en hel vagnslast!

Jag fick inte komma tillräckligt nära för att klura ut vad som är i de vita kartongerna.

– Oj, oj, vad ska jag ha för kläder på mig på scenen? Jag har väldigt mycket skotskrutigt med mig, sa han och skrattade.

Pappa grattar med skylt i greenroom.

Martin har haft problem med kläderna. När han bestämde sig för silverjackan så visade det sig att den var för glasig. Så de har sprayat den med svart färg för att få bort glansen.

Jag föredrar de här kläderna jämfört med de rutiga byxorna. Och visst är det skönt att hatten går av redan i öppningen? Så man får se hur snygg han är! Och trycket i rösten! Snyggt, Martin!

Martin hade ingen aning om att hans nya outfit hade ett hemligt sexbudskap. SÅ jag fick förklara det för honom. Här: