Sen sätter det igång. Gosa gosa gosa natten lång och gosa gowsa gosa gosa till vår sång.

Varför kan hon inte sjunga LIGGA istället, det är ju precis vad det betyder. Men då skulle väl kristna barnfamiljer sätta i halsen.

Men kunde Frida Muranius gå till final är det inte alls svårt att se att det här tar sig vidare också. Trots att Mary sjunger ordet gosa någonstans mellan 104 och 106 gånger beroende på vem som räknat.

Mary N’diaye sätter standarden med startnummer fyra.

Fick precis höra att Eric Gadd och Mary N’diaye just nu sjunger in en liten duett tillsammans. De ligger typ på samma skivbolag (Mary på Universal och Eric på Roxy som ägs av Universal än så länge) så det är så klart ett sätt för dem att väcka lite uppmärksamhet kring en nykomling och en comebackande 90-talshjälte.

Ska bli intressant att höra när den ligger på Youtube…

Alltså det är ju svårt att låta bli att charmas när det plingar till i mobilen och man får det här videoklippet. Och då har jag varit otroligt tydlig med att jag redan försöker skaka ur hennes bubbelgumsrefräng ur hjärnan.

Mary N’diaye låter mig inte glömma!

David Lindgrens Skyline har en tydlig hook och ett skönt dancebreak som känns karbonkopierat från Dannys Amazing. Han är förhandsfavorit den här veckan och det behöver han nog inte oroa sig. De som röstade förra året kommer få det de förväntar sig. Jag gillar’t.

Cookies N Beans midtempo med hetsiga stråkar och svårmod med countryinfluenser känns stabilt och kan bli snyggt på scenen. Det är hårdare än man hört från Cookies förut, men sticker inte ut tillräckligt i startfältet när jag hört alla låtarna. Men visst sjunger jag med i andra genomlyssningen, konstigt annars eftersom låten är signerad refrängmästaren Fredrik Kempe.

Jay-Jay Johansons Paris kommer vara min Eskobar den här veckan. Jag älskade deras låt, och den hamnade jumbo. Tyvärr är risken stor att det går så för Jay-Jay också om han inte lyckats få hit fans i många tusental för att rösta på honom. Det här är falsettelektro och svårmod på franska med engelsk refräng. Svårt i Melodifestivalen. För att inte säga fullständigt omöjligt.

Nej, Mary, jag vill inte gosa gosa gosa gosa. Det här är bubbelgumsrefräng när det är som allra värst. Kommer fullständigt klistra sig fast i mitt huvud och jag är säker på att hon kommer ha ett glädjepiller till nummer som kommer charma mig av stolen, men än så länge tänker jag stå emot. Jag v ä g r a r sjunga med. Eller, där började jag visst…

Eric Gadd gör svensk upptempo-soul med en refräng som aldrig tycks ta slut. Men andra genomlyssningen sjunger jag med så gott det går i den snabba texten, det här är inte alls så tråkigt som jag tyckte först. Känns som en blivande radiohit.

Jag saknar alla de japanska influenser som jag förväntat mig av YOHIO. Heartbreak hotel är klassisk schlagerrock i midtempo. Låtskrivarna har rutin på att göra effektiva refränger, men det här är safe på ett nästan tråkigt sätt som vi har sett många gånger förr i festivalen. YOHIO kommer få jobba arslet av sig för att höja numret till den nivån som behövs för en finalplats.

Anna Järvinen riskerar att bli gnällig på scenen, men här är det vackert, enkelt, naket så som Thorsten Flincks nummer var förra rået. Det är ärligt och äkta. Klarar Anna av att få fram det när hon gör Porslin på scenen kan det här bli riktigt farligt.

Så kommer saxofonrefrängen igen och gör mig alldeles glad. Michael Finer och Caisa har lyckats få med mig på banan. Alla i pressrummet tycks inte hålla med mig, men de skrattar i alla fall de också…

Gosa gosa gosa gosa gosa natten lång, gosa gosa gosa gosa till vår sång.

Ja, så går Mary N’diayes låt.

Den känns lite Dunka mig-Frida med r n b-inslag och lite reggae. Får hon till ett riktigt glatt nummer, som Frida Muranius eller Swingfly så kanske, men det här känns vid första genomlyssningen riktigt trist.

Risken finns att hon istället gör en Kuddkrig och faller rakt ut.

Men herregud sluta sjung gosa nån gång!