Melanie Wehbes For the show börjar långsamt, som en ballad, men det finns ett driv i den och den hamnar i midtempo.

Jag hakar upp mig på låttiteln, som borde vara ”For show” för det är det hon sjunger, att göra något ”just for show”. Att ha petat in ett ”the” i texten stör mig. Det skaver. Men det blir samtidigt den där detaljen som får mig att minnas den här låten och nynna den i huvudet när uppspelningen är över.

Det här är snyggt. Kompetent. Men frågan är om det sticker ut tillräckligt mycket i startfältet?

Och så tar låten bara slut. Kommer funka bra på radio, men griper det tag i tv-tittarna på tre minuter?

Wiktoria Johansson hamnade i ett långt samtal med Melodifestivalens tävlingsproducent Karin Gunnarsson på efterfesten.

Som jag förstått det så var det Karin som övertalade Wiktoria att ställa upp i årets tävling, trots att hon var tveksam, så det är klart att det känns surt att då hamna femma.

Jag vet inte vad samtalet handlade om, men vi kan ju föreställa oss att det var fokuserat på tävlingen, vad som gick fel och besvikelsen över att bli övertalad att ställa upp och sen åka ut.

Efter ett tag kom Melanie Wehbe fram och anslöt till samtalet. Melanie var ju med och skrev Wiktorias låt och tävlar själv som artist nästa veckan.

Det är Ida Lanto som har gjort Wiktorias scenkläder. Och visst är hon syster till Mello-bekanta Elin Lanto.

Och låten är skriven av bland andra Patrik Jean som tävlade själv för två år sen och Melanie Wehbe som kommer göra sin Mello-debut som artist nästa veckan. Den tredje låtskrivaren Herman Gardarfve gör låtskrivartrion bakom The Mamas Move komplett.

Wiktoria har inte riktigt samma tryck i rösten i öppningen som hon hade på genrepet igår kväll. Hon känns lite nervös.

Jag gillar det här och blir glad av scenshowen som jag tycker är ursnygg.

Det kan ha varit så. Att jag föreslog, när festen tog slut, att det skulle kunna fortsätta stökas lite hemma hos mig. Jag bor ju bara runt hörnet från efterfesten.

Det kan också vara så att jag skyndade mig hem först, för att hinna städa undan eventuella kalsonger från golvet.

Och sen kan det vara så att 137 personer trängde sig in i en hiss för 3 som stannade mellan våning 0 och 1.

Allt detta är hypotetiskt alltså. Och det här är inte en autentisk bild av hur det såg ut tills vi jagat fram en jourhissreparatör (DYYYYYYRT) som med magiska nycklar lyckades öppna hissdörren.

Det tog heller alltså inte 45 minuter av trängsel i hissen för det här härliga gänget att komma ut.

Det finns en smått legendarisk hissfastnar-episod från tidigt 2010-tal i Malmö, på Savoy. När bland andra Christer Björkman och Thomas G:son satt fast och fick vänta på brandkåren i mycket mycket långt tid.

Och sen har vi den där gången i Linköping när Magnus Uggla fick klaustrofobisk panik i hissen, där han fastnat med en sjungande Shirley Clamp.

Vi för upp den här på listan över Mello-hiss-episoder, helt enkelt.

Nu bär det av till Tel Aviv äntligen för min del så häng med i bloggen ordentligt från idag så ska jag försöka uppdatera er med allt ni behöver veta från Eurovision.

Redan på Arlanda har jag sprungit på Storbritanniens svensk-kör, Linda Pritchard, Melanie Wehbe och Anna Sahlene, som ju också tävlat solo i Eurovision för Estland.

Och dessutom de här fina pojkarna, ATG:s glittriga schlagerbloggare Stefan Eriksson och Warners Robert Skowronski.

Så nu kan vi köra igång!