Nu är det dags för Mendez och det har hängts upp nån form av blinkande julpynt på ett rå i taket. Är det någons julgrans-slingor?

Nu får vi höra alla låtar en gång till. Jag uppdaterar det här inlägget vartefter.

Martin Almgrens pampiga stadium-country har en väldigt effektiv refräng och med tanke på att han har en pipa som definitivt kan leverera live så borgar det här för möjlig arenafavorit på lördag. Den känns väldigt svennebananig och lätt att ta till sig, och jag ser framför mig handklapp och stående ovationer.

Barbi Escobars Stark följer inte riktigt mönstret för en klassisk låt när hooken ligger i en tropical house-slinga där hon i princip bara säger låttiteln två gånger. Men när Renaida tog sig vidare första veckan så kan det här absolut funka för det är väldigt modernt och tydligt. Här kommer allt att hänga på hur Barbi är på scenen.

Monchos Cuba libre skulle absolut kunna gå på Panetoz-kontot. Det är glatt och härligt och man kan sjunga med direkt i nonsensrefrängen om ”ta en cuba libre cuba libre dansa, dansa som aldrig förr”. Men det är samtidigt så genomdumt. Jag undrar verkligen vad Moncho vill med att göra den här låten. För den får mig bara att tänka på sommarskräplåtar som ”Fanta och rosé” och ”Bag in da box”.

Jessica Anderssons Party voice är något som vi inte hört henne göra i Melodifestivalen förut. Snygg tjejpop à la Kylie Minogue eller Helene Fischer, där Jessica får sjunga en hel del med falsettröst. En självklar favorit för det uppdaterade schlagerdansgolvet som för länge sen tröttnat på Bra vibrationer och Evighet.

Kalle Moraeus Min dröm bjuder upp till dans i en midsommarnattsdröm med ett helt folkdanslag i produktionen. Roger Pontare hela vägen och versen bygger upp till nåt jättepampigt, som i refrängen inte är lika effektivt som versen lovat. Det riskerar därför att bli lite otydligt om inte Kalle charmar tittarna som Hasse Andersson gjorde med Guld och gröna skogar.

Dotters Cry är helt klart veckans mest moderna låt. Den som låter allra mest 2018 utan att krångla till det för mycket. Det är snyggt producerat med en berättande och intressant vers där musiken plinkas fram tillsammans med fingerknäpp och en refräng där hennes röst bara griper tag.

Mendez hakar på Despacito-trenden och återupplevar därmed genren där han själv var ledande i Sverige i slutet av 90- och början av 00-talet. Det här är glatt, härligt och mycket mer på riktigt än Monchos Cuba libre. Det här är supereffektivt. Väldigt snyggt. Och precis lagom mycket igenkänning för att, åtminstone på en låtlyssning, segla sig direkt till final.

Mendez Everyday börjar med en vers på spanska. I sticket går det över på engelska fram till refrängen som känns väldigt mycket Despacito, precis som förhandssnacket sagt.

Det här är latinopop, med tropicalhouse-slingor och edm-drop.

Tydligt, effektivt.

Helt klart tydligaste refrängen och hooken den här veckan. Och lär hänga på om folk fortfarande gillar och kommer ihåg Mendez i kombination med att man accepterar de hutlösa Despacito-lånen. Men det brukar ju inte vara några problem i Melodifetsivalen.

Nu har jag precis tagit ett snack med Mendez. Och bland annat pratat om hans tatueringar i ansiktet. Hans fru var inte jätteglad över dem, kan man säga…

Men han är nöjd över dem.

– Ansiktet är ju det första man ser på en person, ögonen, så då ser man de här först, säger han och skrattar.

Totalt har han 65 tatueringar. Hans döttrar har kontrollräknat.

Nu trillade Mendez in på artisthotellet.

Och jag kunde ju inte motstå att ta en bild när han hängt av sig mössan på väskan så lägligt.

Mendez och hans gäng tog tåget från Stockholm och anlände samtidigt som David Lindgren och ett stora delar av innehållsgänget om jag inte såg fel. Alltså manusförfattare, regissör etc.

Håll utkik efter bröderna Rongedal i Mendez kör ikväll. Det är ett kul inslag.

Det är verkligen en lyxig mellanakt ni kommer få se ikväll.