I sista genomsjungningen kastas det in lite specialeffekter också. Rökkanoner i framkant på scenen som här i arenan är så öronbedövande att man inte hör musiken.

Michael Feiner står stora delar av numret bakom ett dj-bås. det är också där han lirar sin saxofon mesta delen av låten.

Caisa studsar mellan två olika podier och tillsammans med dansarna i mitten av scenen.

Först i sticket går Michael ner från båset och gör Caisa sällskap i framkant på scenen.

Och där kom några gigantiska ballonger flygande. Åtta stycken ska bollas runt i publiken. Men nu tycktes de alla bara bollas på MIG!

Okej, andra genomsjungningen låter bättre. Det här kan ändå ta sig.

Och det är min solklara favoritrefräng den här veckan. Men min kollega Helena Trus tycks inte hålla med mig när hon grimaserar.

För er som undrar var huskörens Anna Nilsson är på mina bilder så är hon alltså kör i kuliss och hjälper Caisa bakom scenen.

Deras scenkläder hänger på galge idag.

David Lindgrens Skyline har en tydlig hook och ett skönt dancebreak som känns karbonkopierat från Dannys Amazing. Han är förhandsfavorit den här veckan och det behöver han nog inte oroa sig. De som röstade förra året kommer få det de förväntar sig. Jag gillar’t.

Cookies N Beans midtempo med hetsiga stråkar och svårmod med countryinfluenser känns stabilt och kan bli snyggt på scenen. Det är hårdare än man hört från Cookies förut, men sticker inte ut tillräckligt i startfältet när jag hört alla låtarna. Men visst sjunger jag med i andra genomlyssningen, konstigt annars eftersom låten är signerad refrängmästaren Fredrik Kempe.

Jay-Jay Johansons Paris kommer vara min Eskobar den här veckan. Jag älskade deras låt, och den hamnade jumbo. Tyvärr är risken stor att det går så för Jay-Jay också om han inte lyckats få hit fans i många tusental för att rösta på honom. Det här är falsettelektro och svårmod på franska med engelsk refräng. Svårt i Melodifestivalen. För att inte säga fullständigt omöjligt.

Nej, Mary, jag vill inte gosa gosa gosa gosa. Det här är bubbelgumsrefräng när det är som allra värst. Kommer fullständigt klistra sig fast i mitt huvud och jag är säker på att hon kommer ha ett glädjepiller till nummer som kommer charma mig av stolen, men än så länge tänker jag stå emot. Jag v ä g r a r sjunga med. Eller, där började jag visst…

Eric Gadd gör svensk upptempo-soul med en refräng som aldrig tycks ta slut. Men andra genomlyssningen sjunger jag med så gott det går i den snabba texten, det här är inte alls så tråkigt som jag tyckte först. Känns som en blivande radiohit.

Jag saknar alla de japanska influenser som jag förväntat mig av YOHIO. Heartbreak hotel är klassisk schlagerrock i midtempo. Låtskrivarna har rutin på att göra effektiva refränger, men det här är safe på ett nästan tråkigt sätt som vi har sett många gånger förr i festivalen. YOHIO kommer få jobba arslet av sig för att höja numret till den nivån som behövs för en finalplats.

Anna Järvinen riskerar att bli gnällig på scenen, men här är det vackert, enkelt, naket så som Thorsten Flincks nummer var förra rået. Det är ärligt och äkta. Klarar Anna av att få fram det när hon gör Porslin på scenen kan det här bli riktigt farligt.

Så kommer saxofonrefrängen igen och gör mig alldeles glad. Michael Finer och Caisa har lyckats få med mig på banan. Alla i pressrummet tycks inte hålla med mig, men de skrattar i alla fall de också…

Oväntat är det Michael Finer & Caisa som levererar veckans snabbaste hook. Och det med en saxofonslinga som Michael faktiskt ska köra live på scenen på lördag.

We’re still kids är club meats 80-tal meats house och jag blir alldeles glad så jag fnittrar när jag hör det här. Frågan är om jag kommer tycka samma när jag hört den sammanlagt 14 gånger på lördag…