Det ”censurerande” pipet som är inlagt i den förinspelade musiken funkar inte riktigt live, eftersom Moncho aldrig sjunger sitt ”fan”.

Han avslutar meningarna innan det ordet skulle komma och därför låter det bara märkligt med ett censur-pip intryckt i låten flera gånger.

Jag är inte helt säker på att jag är överens med det här numret. Moncho och tjejerna är härliga, men grejerna de har i håret som ska kännas Kuba känns mest teater. Det blir för plojigt och lite för mycket revy.

Cuba libre är en färgexplosion på scenen. Monchos dansare kör i sina scenkläder.

Moncho kommer från Kuba och vill att det ska kännas på scenen så dansarna Lisa Arnold, Keisha von Arnold, Felicia Maurice, Ann Mirro, Alina Bjerkland och Fatou Bah har på sig långklänningar och håruppsättningar.

Monchos egna scenkläder visas upp på galge idag av Henric von Zweigbergk och det blir vitt, vitt, vitt. Vit kortärmad skjorta och vita byxor.

Nu är det Monchos tur att repa och precis som mina frenemies Schlagerprofilerna lyfte fram igår så låter Cuba libre verkligen som ”Havet är djupt” från Disneys ”Lilla sjöjungfrun”. Ja, förutom den censurerade svordomen då.

Sen jag läste det hos profilerna har jag svårt att tänka på något annat alls när jag hör den här låten.

Nu får vi höra alla låtar en gång till. Jag uppdaterar det här inlägget vartefter.

Martin Almgrens pampiga stadium-country har en väldigt effektiv refräng och med tanke på att han har en pipa som definitivt kan leverera live så borgar det här för möjlig arenafavorit på lördag. Den känns väldigt svennebananig och lätt att ta till sig, och jag ser framför mig handklapp och stående ovationer.

Barbi Escobars Stark följer inte riktigt mönstret för en klassisk låt när hooken ligger i en tropical house-slinga där hon i princip bara säger låttiteln två gånger. Men när Renaida tog sig vidare första veckan så kan det här absolut funka för det är väldigt modernt och tydligt. Här kommer allt att hänga på hur Barbi är på scenen.

Monchos Cuba libre skulle absolut kunna gå på Panetoz-kontot. Det är glatt och härligt och man kan sjunga med direkt i nonsensrefrängen om ”ta en cuba libre cuba libre dansa, dansa som aldrig förr”. Men det är samtidigt så genomdumt. Jag undrar verkligen vad Moncho vill med att göra den här låten. För den får mig bara att tänka på sommarskräplåtar som ”Fanta och rosé” och ”Bag in da box”.

Jessica Anderssons Party voice är något som vi inte hört henne göra i Melodifestivalen förut. Snygg tjejpop à la Kylie Minogue eller Helene Fischer, där Jessica får sjunga en hel del med falsettröst. En självklar favorit för det uppdaterade schlagerdansgolvet som för länge sen tröttnat på Bra vibrationer och Evighet.

Kalle Moraeus Min dröm bjuder upp till dans i en midsommarnattsdröm med ett helt folkdanslag i produktionen. Roger Pontare hela vägen och versen bygger upp till nåt jättepampigt, som i refrängen inte är lika effektivt som versen lovat. Det riskerar därför att bli lite otydligt om inte Kalle charmar tittarna som Hasse Andersson gjorde med Guld och gröna skogar.

Dotters Cry är helt klart veckans mest moderna låt. Den som låter allra mest 2018 utan att krångla till det för mycket. Det är snyggt producerat med en berättande och intressant vers där musiken plinkas fram tillsammans med fingerknäpp och en refräng där hennes röst bara griper tag.

Mendez hakar på Despacito-trenden och återupplevar därmed genren där han själv var ledande i Sverige i slutet av 90- och början av 00-talet. Det här är glatt, härligt och mycket mer på riktigt än Monchos Cuba libre. Det här är supereffektivt. Väldigt snyggt. Och precis lagom mycket igenkänning för att, åtminstone på en låtlyssning, segla sig direkt till final.

Monchos Cuba libre tar klassiska kalypso-toner med svensk text där svordomen ”fan” censureras med pip-ljud.

Det här är glada latino-rytmer som mest känns som på låtsas, när den lånar in lite Evert Taube-slingor och annat som hämtat fårn Samboronbon.

Det här kan funka kul på scenen, eller falla platt. Ska bli intressant att se i morgon.