Nu får vi se Mustaschs repklipp. Det här är klassisk rocksättning på scenen.

Precis som under uppspelningen igår saknar jag botten i ljudet. Basen. Jag är övertygad om att den kommer finnas där, men det framgår inte ordentligt av det klipp vi får se. Det blir därför lite tunt. Och den här typen av akt behöver trycket i basen för att få tv-sofforna att vibrera.

Jag samlar intrycken av andra genomlyssningen i det här inlägget.

Charlotte Perrellis Still young är schlagerpop, med uppdaterat dansbandskomp. Det här är härligt och varmt. Om Charlotte får fram den känslan på scenen så borde hon kunna ta det här vidare på lördag. Refrängen är stark, starkare än Jessica Anderssons om  vi ska jämföra. Men det är också veckans mest ”bekanta” låt. Jag kan bara inte sätta fingret på vilken låt man har lånat från. Eller vilka. Kan det vara Smith& Thells Statue? G:son brukar vara ett geni i att låna från mängder av låtar och sätta ihop det till ett helt nytt verk.

Emil Assergård gör enkel och tydlig bonn-pop med allsångsrefräng som skapad för att skrålas på studentflak. Det här kommer vara glädje på scenen. Svårt att jämföra med Drängarna, men det är ändå samma publik runt om i hela Sverige som brukar ta till sig den här typen av låtar. Och det gör att han kan bli farlig på lördag. Men jag säger det igen: Björn Rosenström-musik utan penis.

Klara Hammarström har fått en tydligare refräng det här året och det går åt en tidig Taylor Swift i stilen. För att det inte ska kännas för generiskt behöver Klara briljera på scenen och äga låten och framträdandet.

Mustasch gör heavy metal, med en melodiös refräng. Det är tydligt Mustasch i verserna och så en refräng som är lagom anpassad och melofierad för att tv-tittare i en bredare målgrupp också ska ta det till sig.

Elisa Lindström gör en otroligt klassisk schlagerballad. Det finns inget i den här låten som gör att den går att åldersbestämma till 2021. Den hade lika gärna kunnat tävla, i exakt samma stuk, 1989. Sonja Aldén hade stor framgång med sin ”För att du finns” 2007 och Elisa är väldigt populär. Får hon till musikal-känslan i det här, som gör att hon känns lite Helen Sjöholm, så kan även Elisa vara farlig på lördag.

Alvaro Estrella lyckas få in alla latino-popklyschor på en gång i Bail baila med onanana-hook, rim på fire och desire, mamamama-zita och sweet bonita. Viva la forever med you and me together. Det blir som en mycket lätt och fruktig sommardrink och vem längtar inte efter en paraplycocktail i februari? Jag gör det i alla fall. Ge mig latino-värme och semester.

Tusse Chiza har lånat hela soundet från Weeknd och det är helt rätt. Weeknd var störst på pop 2020 och någon borde hämta hem det till Sverige. Det här är midtempo-pop med urtydlig refräng och andra upprepande partier i låten som ger effektiva hookar. Kan han göra det här live så förstår jag förhandssnacket om honom och favoritskapet som han fått bland oddsmakare.

Och där var uppspelningen över för den här gången. Nu har vi fått lyssna på alla låtar två gånger.

Mustaschs Contagious är väldigt typisk gitarrbaserad rock. Markus Larsson intill mig beskriver riffen som new wave of British heavy metal och Megadeath. Det är referenser som jag inte hade kunnat dra.

Med en poppig refräng, melofierad för att funka i sändningen. Och så in med symfonisk orgel på det.

Ljudet under uppspelningen känns väldigt tamt och lite ihåligt, men det tror jag har med tekniken att göra, inte hur det kommer låta i sändning.

Mustasch har massor av detaljer som kanske inte direkt kommer synas i sändningen beroende på vilka närbilder som väljs, men som ändå finns där.

Ralf Gyllenhammars mickstativ lär nog synas dock. Lite förschlagrat i glitterguld. Och prytt med bandets M-logga.

Mer osäkert däremot om döskallen på hans gitarr kommer att synas.

David Johannessons gitarr har också en liten märkning, men av annan typ.

Vi zoomar in. Jo men, visst är det en cigarrökande ilsk liten typ som pryder intrumentet.

Robban Käcks trumset är däremot av det mer nedtonade slaget. Helt i svart. Det är effektfullt i sig med tanke på att så många band brukar pryda baskaggar med stora blaffiga bandloggor.

Och Mats ”Stam” Johansson kör med den nedslitna och välanvända looken på basen.

Det blir ingen pyroteknik i Mustaschs scenshow. Jag träffade dem före torr-repet igår och då sa de att det kändes för uppenbart och förväntat att de skulle ha eld och explosioner. Så de har valt bort det.

Synd tycker jag. Lite eld livar alltid upp.