Nano Omar kan få sitt stora genombrott på lördag.

Åtminstone om publiken kan se förbi att han ser ut som en före detta gangster.

Han är ju en före detta gangster. Men det var då. Nu levererar han sin låt med väldigt mycket känsla redan under första repen.

Klarar han av att göra det så på lördag så lär han få en stor hit med den här låten.

Nano tar sig för örat under andra genomsjungningen och tycks ha lite problem med sin in ear-medhörning, men han fortsätter sjunga.

Det är ju ganska ovant för många att använda medhörning genom in ear-pluggar. Men om det strular så mycket att han störs av det så kan det påverka framträdandet på lördag.

Runt halsen hänger ett silverfärgat smycket av ett lejon. Det är dels namnet på Nanos debutsingel, ”Lion”, men nog också en hyllning till yngste sonen som är fyra månader gammal och faktiskt heter Lion.

Känns som en lite hemlig hälsning där.

Vi ligger lite efter i repetitionsschemat, Nano skulle ha klivit upp för 20 minuter sen, men nu är det dags för honom att göra sin första genomsjungning.

Han har med sig en egen liten gospelkör på scenen, Doreen Ndagire, Erika Greene, Marvin Asante, Emelie Gunnarsson och Therése Hecksher står på en trappa till höger om honom på scenen.

Nano står ensam i mitten av scenen med ett mickstativ. I sticket tar han loss micken och kliver framåt ut på scentungan.

Han sjunger säkert. Det känns bra. Och hans röst påminner verkligen om Hoziers. I andra genomsjungnignen ska jag kolla hur det hela ser ut i tv-skärmarna.

Boris René gör en härligt medryckande och effektiv refräng. Det här gör mig glad vid andra lyssningen. Woohoo-hook och effekter som kommer få Boris att bjuda på sitt breda kritvita leende. Skamlösa lån från Ricky Martin och Justin Timberlake.

Adrijanas Amare är svensk midtemporap och betydligt bättre än den mesta rap vi hört i Melodifestivalen. Extra kul med en kvinnlig rappare också. Det har vi ju typ inte sett i Melodifestivalen förut. Inte på riktigt i alla fall. Men det här är lite för svårt och creddigt, det kommer behöva ett väldigt effektivt scenframträdande, för hooken är lite otydlig. Det blir mer ett bra soundtrack än en låt att faktiskt lyssna på.

Dinah Nah plockar in 90-talets europop i Melodifestivalen igen. Jag tycker det här är jätteroligt och refrängen är supereffektiv. Den går att sjunga med i direkt. En tidig Tobbe-favorit. Det brukar dock inte betyda något i den här tävlingen. Snarare att man åker ut, tyvärr. Och rappen. Nej, nej. Nej. Inte min kopp te.

De vet du. Alltså vad är det här egentligen? En roadtrip där nån pruttar i bilen. 6-åringarna kommer givetvis skratta högt. Men Sean Banan och Samir & Viktor har ändå haft nån form av mening i sina texter. Ja faktiskt! Här hittar jag inget sånt. Jag blir typ glad när grabbarna får motorstopp mot slutet av låten.

Charlotte Perrellis Mitt liv växer tyvärr inte vid andra lyssningen. Det vill vara den definierande balladen, men når inte dit. Inte för mig. Inte vid andra lyssningen. Det känns tyvärr för pretentiöst och daterat. Sorry. Nu hoppas jag bara att Charlotte bländar mig på scenen i stället.

Ace Wilder har ett tydligt eget sound som G:son mixat med en schlagerrefräng och lite 70-talsdisco. Mitt första intryck av Busy doin nothing var ju att det var tre låtar som slagits ihop till en och att delarna inte riktigt hörde ihop. Lite så känns den här också, men nu har jag vant mig vid att det är så Ace Wilder låter. Hooken är lite otydligare i Wild Child än hennes tidigare låtar, men kanske räcker det ändå.

Nanos Hold on får mig att tänka på Hoziers Take me to church och Parson James. Om han sjunger lika bra live som han gör på den här inspelningen så blir han svårslagen på lördag. Med brasklappen att han måste palla trycket som det innebär att tävla i Melodifestivalen och han måste vara karismatisk på scenen och gå igenom rutan.

Nanos Hold on är väldigt tydlig midtempo med en enkel och tydlig refräng. Det här kan absolut bli veckans ”skräll” och ett genombrott.Och givetvis finns det ett handklapp-parti som kommer få arenan att ställa sig upp och hänga med.

Jag blir berörd av hans röst och gillar det här. Ska bli väldigt spännande att se hur han gör det på scenen.

SVT:s säkerhetspersonal brukar vara superhårda när man ska hämta ut sina ackrediteringar. Har man ingen legitimation med sig så får man heller ingen ackrediteringsbricka och kan därför inte ta sig in i arenan.

Nano Omar kom precis ner till receptionen för att åka till sitt torr-rep och konstaterar:

Nano: Jag har inget pass eller leg med mig.

Skivbolagsrepresentant: Du har två minuter på dig innan bussen går så skynda dig.

Nano: Nej, alltså. Jag har inget pass eller leg med mig.

Nano: Jag kan ta med brorsan, han heter också Omar i efternamn. Det får funka.

Det här kan bli lite jobbigt, känner jag redan nu.

– Jag var lite extra vimsig när ajg skulle åka hemifrån i morse, förklarade Nano när jag tog den här bilden på honom.

Vi får hoppas att SVT:s personal är lite extra snälla mot honom så han inte missar sin repetition.