Äntligen känns Carl Espen trygg på scenen. Att han kommer efter isländskt spex är också bra för honom i startordningen, men synd att han och Azerbajdzjan kommer så tätt inpå varandra för de har lite liknande uttryck i suggestiva låtar.

Man tar det lugnt på repet i dag känns det som. Men det är mycket ballader i startfältet, frågan är om han kommer stå ut tillräckligt mycket så att folk minns honom.

Ikväll måste Carl Espen sjunga brallorna av juryn för att sticka ut.

Carl Espen får till blicken bättre än på repen. Men han känns nervös i inledningen.

Snygg effekt med mobiltelefonerna i arenan. Precis som för Sanna så uppmanas publiken på skyltar där inne att lysa med lamporna. Och det hjälper det här numret.

Efter första minuten känns han tryggare på scenen. Det här är svalt nordiskt, men han får till den där rätta känslan till slut. Och leendet när han tagit sista tonerna är bäst i hela numret. När han ser så härligt lättad och nöjd ut.

Carl Espen till final! Det här var solklart hans bästa framträdande på plats i Köpenhamn.

Carl Espen skippar scenkläderna på dagens rep. Nu får han till en bättre blick in i kamerna i öppningen. Lite mer liv i alla fall.

Men han tar det väldgit lugnt nu känns det som. det är ju inte förrän ikväll det gäller. Men då behöver han mycket mer inlevelse.

Jag tvivlar inte på att han tar sig till final, men jag vill ha lite mer känsla från honom.

Allra bäst på dagens rep var leendet som kom efter att han sjungit färdigt och vikt ner med blicken. Då tittade han upp igen och log mot publiken. Då blev han så mänsklig, nästan skör. Det skulle jag vilja se redan under hans sång.

Carl Espen har igen den där nästan lite döda blicken genom hela första minuten av låten.

Han tittar in i kameran utan att visa någon som helst känsla.

Inte förrän textraden ”ask myself…” bränner det till i rösten och han tar i. Lite av den där glöden som jag inte hittat förut dyker upp i rösten.

Slutbilden när Carl Espen viker ner blicken är den bästa i hela numret. Men han behöver ännu mer glöd, mer passion, mer känslor.

Foto: Andres Putting (EBU)

En utländsk journalistkollega intill mig utbrister att han nog inte tar sig vidare, men jag vill fortfarande tro att den här låten har tillräckligt hög kvalitet för att klara sig. Men då får inte Carl Espen visa mindre känslor än i kväll, för då är det kört.

Norges Carl Espen sjunger stabilt.

Han har en tendens att blunda när han sjunger, men idag får han till blicken i kameran bra och ser inte särskilt nervös ut. Problemet är snarare att han den första minuten ser närmast uttråkad ut.

Det här är en typisk sån låt som jag inte gillar särskilt mycket. Och när det egentligen inte händer något i varken låten eller på scen så blir det trist tycker jag.

Men samtidigt förstår jag folk som gillar det här lågmälda. Är jag på rätt humör så funkar det på mig också, men idag charmas jag inte av honom. Han saknar lite glöd och passion. Visst är det väl det han också sjunger om, men det räcker inte.

Foto: TT Nyhetsbyrån

Okej. Först. Jag tycker fortfarande att Carl Espens Silent storm är ett sömnpiller. Det här funkar inte alls på mig.

Foto: Andres Putting (EBU)

Men jämfört med första repet har han verkligen på nåt sätt liksom vaknat till liv på scenen. Han visar känslor i sitt stilla kroppsspråk och sången sitter bra. Numret slutar med att han tittar in i kameran och sen slår ner blicken och liksom sluter sig inom sig själv. Effektivt.

Carl Espen kommer garanterat ta sig till final.

Norge nu. Carl Espen känns betydligt tryggare på scenen idag. Första repet såg han liksom stelfruset skräckslagen ut. I första genomsjungningen är det betydligt mer utspel i ansiktsuttrycken och han ser ut att ha funnit någon form av lugn.

Foto: Andres Putting (EBU)

– Du älskar att fiska, hur har du kunnat välja mellan fisket och att sjunga?
Norska Carl Espens svar:
– Det går inte att livnära sig på fisket.

Nu börjar jag gilla Carl Espen!

Carol Espen fick precis frågan på sin meet and greet om hur det är med hans nerver med tanke på att han var så nervös i den norska uttagningen.

– I dag var jag inte alls nervös, i dag var det bara roligt att stå på scenen, blev svaret.

Om Carl Espen INTE var nervös i dag vill jag inte tänka på hur det kan komma att se ut när han faktiskt är det.

Han såg dessutom nästan lika skraj ut under presskonferensen.

Nu kollar jag in norska Carl Espens repetition. Han är en 31-årig dörrvakt och glasmästare från Bergen som ser helt skräckslagen ut på scenen under sitt nummer.

Jag förstår musikkritiker som tycker att det här är så fint och vackert och musikaliskt. Men för mig blir det bara tråkigt tyvärr. Speciellt ett sånt här år när det är så mycket ballader. För det händer ju ingenting i låten! Det har ju i alla fall Sanna, en powerballad som växer. Carl Espens bara ebbar ut i ingenting.

Ett annat år, med fler upptempolåtar, hade det här kunnat sticka ut och då hade jag nog gillat det bättre. Men nu tycker jag bara synd om Carl Espen som fortsätter att se skräckslagen ut på scenen.

Här är ett litet smakprov från repet.

Carl Espen får repa fyra gånger, det får man göra om det behövs tekniskt och finns tid för det. Även den fjärde genomsjungningen ser han ut som en liten fågelunge, stackarn.

Rösten är det inget fel på, även om det ibland blir så där känslosamt så det nästan-spricker. Men jag tror att en fullvuxen karl som Carl Espen kommer få svårt att övertyga Eurovision-tittarna om han inte hittar självförtroendet.