Nu får vi höra alla låtar en gång till. Jag uppdaterar det här blogginlägget vartefter låt för låt.

Emmi Christensson gör en musikalballad med Eurovision-känsla och använder sin musikalröst i refrängerna på ett pampigt och snyggt sätt utan att det tar över för mycket. Sluttonen är helt otrolig och det ska bli väldigt spännande att se hur hon levererar det här på scenen. Ryktet säger att det inte kommer vara något som helst problem. Det här kan Emmi.

Elias Abbas gör definitivt veckans ”nu ska vi festa och ha kul och bara studsa runt och få publiken att dansa”-låt. Det kan gå vägen. Eller så kan det gå åt fanders. Allt beror på om han funkar på scenen och får med sig publiken i sin glädje. Det är då den här typen av Panetoz-, Samir & Viktor-, De vet du-låtar funkar.

Felicia Olsson har en suggestiv första vers som glider över i en stick och refräng som får mig att tänka på Eurovision-låtar från Estland (tänk Sandra Oxenryd 2006) eller Maria Haukaas Storengs duett med Anna sahlene i Melodifestivalen 2009, Killing me tenderly.

Rolandz gör den galnaste låten i årets tävling. Jag kan inte sluta fascineras av och vilja lyssna på texten om hur Roland dansar fuldans med Anette i en boogie woogie som känns mer rockabilly än dansband. Det här får mig att vilja dansa och inte sitta still och jag längtar efter att få se den på scenen. Och jag tror att ni kommer att älska det här på lördag. Det är så genomenkelt och omtyckbart och med Robert Gustafsson i mängder av dialekter. Humor på riktigt.

Olivia Eliasson. Oj, att komma efter Rolandz kan bli tufft på lördag. Det finns en risk att folk fortfarande sitter och pratar om Robert Gustafssons upptåg på scenen och helt glömmer bort den här rätt generiska Taylor Swift-låten som låter som ungefär allt annat som går på radion och streamas just nu. Eller så är det just det som gör att folk kommer rösta, om Olivia övertygar på scenen.

Felix Sandman satsar verkligen allt på att helt byta framtoning efter danshoppandet i FO&O och jag tror att det är helt rätt väg att gå. Det här är en lightversion av Frans med innerlig text och spröd sång till enkelt pianokomp. Och vid andra genomlyssningen växer refrängen. Det här är snyggt. Avskalat. Sant. Okrångligt.

Mariette Hansson gör det som jag förväntat mig. Och hon har utstrålning på scenen som kan räcka långt, men det tar till andra genomlyssningen innan jag riktigt går igång på det här. Kan det vara för ospännande vid en första lyssning? Andra gången gillar jag det här mer. Men jag känner ingen käftsmäll ännu. Hade velat göra det. Men det gjorde jag inte med Måns Zelmerlöws Heroes vid uppspelningen heller. Det kom vid första repet.

Olivia Eliassons Never learn går i samma Taylor Swift och Ariana Grande-skola som Wiktoria gjort två år i Melodfestivalen, men med en lite mindre direkt refräng och mindre tydlig hook i en första lyssning.

Refrängen består av textraden ”I will never learn” kombinerad kombinerad med ”ooh” och ”ooh” och nån form av tropical house-drop.

Olivia Eliasson tävlar i den fjärde deltävlingen och Olivia är kanske okänd för de allra flesta.

Men hon har en look-alike som är betydligt kändare. Eller vad sägs om den här jämförelsen som hennes skivbolag lagt upp?

Är inte popprinsessan @imjmichaels och Melodifestivalsdebutanten @oliviamusicofficial läskigt lika varann? #melfest #oliviaeliasson #neverlearn #melfest2018 #juliamichaels

A post shared by Universal Music Sweden (@universalmusicsweden) on Feb 20, 2018 at 3:32am PST

Julia Michaels är en av världens mest framgångsrika låtskrivare just nu med bland annat Justin Biebers ”Sorry” och Selena Gomez ”Good For You” på sin meritlista.

Och, som en liten mullvad som tipsat mig om bilden ovan säger: ”Julia Michaels var med och skrev Astrid S hit ”Hurts So Good”, som handlar om en destruktiv relation, och Astrid S har varit med och skrivit Olivias låt ”Never Learn”, som också den handlar om en destruktiv relation.”

Så allt går i cirklar helt enkelt.