Jag sjunger med i Lasse Stefanz refräng direkt. En sång om sommaren sätter sig och klistrar sig fast. En klassisk dansbandsschlager som är precis min kopp grönt te med citron och ingefära i.
Det är svårt att skapa ett särskilt scennummer när man kör bandsättning på scenen, men det blir ändå känsla av en spelning på en sommarbrygga. Där tycker jag att de lyckas hyfsat.
Men för att få det här att gå hem, inte bara hos de äldsta tv-tittarna, så behövs Hasse Andersson-charm. Kanske är det vad som saknas här, att Olle inte riktigt går igenom rutan, trots sitt tydliga id i rösten och trots att han har 60 års scenvana och kan ta sin publik. Han blir inte lika mycket mysfarbror som Hasse Andersson.
Olle Jönsson lider av sjukdomen Familjär tremor som får hans händer och huvud att skaka och det märks att han kämpar med det under repet.
Speciellt precis innan han ska börja sjunga och mellan genomsjungningarna. Det märks också på scenen när han inte sjunger. Men så fort som fokus ligger på sången så märks det knappt.
Han håller sig också i mickstativet hela tiden, kanske som ett sätt att kontrollera skakningarna. Det gör han även mellan genomsjungningarna.