Oj, Oscar enestad har rejäla problem att hålla tonen i sin första genomsjungning. Enligt mig är det här en av veckans starkaste låtar, men det här lät inte bra.

Det blev alltså Oscar Enestad i år. För varje är är det någon som ska stå vid chokladfontänen och fråga:

– Är det inte lite ohygeniskt det här med chokladfontän ändå?

Och i år blev det Oscar Enestad som stod där och fånade sig medan han tvekade att stoppa in sin pinne i sötsakerna. Typiskt.

Men så gjorde han det ändå och njöt av chokladen så klart. Medan jag skrattade lite åt honom och förklarade att han alltså var den killen i år. Vi får se vem det blir nästa år.

När jag intervjuade Oscar Enestad igår så beskrev han sin musikstil som androgyn och sig själv och sitt artisteri som androgynt också. Han väljer att hålla den stilen även på välkomstfesten och han har ju ganska stora skor att fylla men också några väldigt starka förebilder inom androgynt artisteri, som David Bowie och Freddie Mercury till exempel.

Sista genomsjungningen för Oscar Enestad nu och visst är det blombladskonfetti som regnar över honom på scenen.

Det kommer bli jobbigt att städa.

Men om produktionen har sagt ja igen så varför inte, jag gillar konfettikanoner också.

Jag skulle vilja att han tog i mer när han sjunger. Kanske håller han igen, eller så vill han ha det så nedtonat, men jag skulle vilja se honom leva ut lite mer känslor på scenen.

– Den här repetitionen kommer vi att köra med blomblad, säger studioman-Pernilla i högtalarna.

Kan det vara blombladskonfetti? Jag trodde att Mello sagt nej till konfetti för att det blir så skräpigt och jobbigt att städa…

Andra genomsjungningen för Oscar Enestad nu. I tv-skärmarna blir han väldigt mörk i ljusburen. Han syns bättre när han är utanför buren.

Han ser också konstant bekymrad eller bevärad ut.

Han griper inte riktigt tag i mig när han gör låten, jag vet inte vad det är jag saknar. Kanske lite mer leenden, inlevelse i sången. Han sjunger ju både om vad han älskar och vad andra inte ville att han skulle få älska.

Och ett parti precis i slutet försvinner hans sång och drunknar i kören, det blir som ett sammelsurium av ljud och röster och där drunkar Oscar, åtminstone här inne i arenan.

Oscar Enestad gör det mesta av sitt nummer i sin ljusbur, men tar nån promenad utanför den också. Han är helt ensam på scenen, med kör i kuliss.

Första genomsjungningen känns det som att Oscar tar det lugnt med rösten. Några gånger överröstas han av kören.

Inför Oscar Enestads nummer har scenteknikerna släpat ut hennes ståltällningar och ställt in en ny.

Oscars stålbur, påminner om Eric Saades, men utan glasrutor. Istället lyser och blinkar alla stålburens hörn och kanter och det kommer också återspeglas i scengolvet.

Koreografen Jennie Widegren och SVT:s nummeransvariga Sacha Jean-Baptiste pekar ut kamerorna för Oscar Enestad.

Oscar Enestad var inne i arenan och lyssnade på Malou Prytz sista genomsjungningar.

Nu får vi höra alla låtar en gång till. Jag uppdaterar det här blogginlägget vart efter.

Andreas Johnson, alltså, jag är glatt överraskad. Har inte varit överförtjust i Andreas låtar i Mello de senaste gångerna han tävlat, men det här är faktiskt väldigt snyggt. Army of us är mycket närmare Glorious än 60-talssoundet han ägnat sig åt i Mello tidigare. Det här gillar jag. Ganska mycket Coldplay också. De står ju inte överst på min favoritlista, men det funkar.

Malou Prytz låt I do me är en Katy Perry light, med lite wow-wow och lah-lah-partier. Jag tycker att refrängen är lite för otydlig och svag, men om Malou övertygar på scenen kan hon absolut göra en Isa Tengbland och få till det här.

Oscar Enestads I love it har nog veckans tydligaste hook, som hamras in snyggt med tydliga upprepningar. Det här är en snygg pojkpoplåt som borde ta Oscar långt den här veckan och att texten handlar om nåt han älskar men som föräldrarna inte diggar gör ju hela storyn kittlande dessutom. Och stråkarna är väldigt snygga, det partiet skulle ha kunant komma tidigare, och kanske upprepas mer.

Jan Malmsjös Leva livet får mig att tänka på Lejonkungen och Rikard Wolffs svenska version av elaka Scars ”Var beredd”. Det är nåt med det talade partiet som får det att kännas musikal. Refrängen är härligt glad och tydligt effektiv och låten är inte lika traditionellt arrangerad som Arja Saijonmaas schlager förra veckan. Därför kan det här möjligen funka bättre. Även om jag tycker att det gnäggande skrattet på slutet snäppet för mycket.

Vlad Reisers Nakna i regnet pågår lite över mitt huvud just nu. Den griper inte tag i mig och jag saknar dynamik i den. Det här kan mycket väl hända på scenen i morgon, men jsut nu vet jag inte alls hur jag ska beskriva den. Det är snabbt rabblad text, utan en tydlig hook. Med lite tropical house-ljudeffekter.

Hanna Ferm och Liamoo sjunger Hold you och inte förrän i morgon får jag se hur de fungerar ihop på scenen. Det här kan bli otroligt snyggt, för att de sjunger så bra ihop. Men vid en andra lyssning känns det mer kompetent än kul. En sån där låt som kanske juryn kommer gå igång mer på än svenska folket. Men den är välskriven och Hanna och Liam har utstrålning båda två så sitter kemin borde de inte ha så svårt att ta sig vidare i tävlingen.

Margaret gör nog min favoritlåt den här veckan. Men så är jag ju också en bubbelgumspopskille av rang. Det här är en typisk uppföljare till In my cabana, med en tydlig refräng och rätt så banal text med boom-boom-inslag. Kanske inte riktigt lika glad som förra årets låt.

Ja, det var andra lyssningen det. Nu ska jag göra tv med Markus Larsson så att ni så snabbt som möjligt får veta vad han tycker också.