Man tjänar inga stora pengar på att ställa upp i Melodifestivalen – åtminstone inte om man ser till den lilla ersättning artisterna får från SVT för sin medverkan.

Men genom åren har flera skivbolag och artister kommit på knep för att mångdubbla Mello-lönen och tvinga SVT att betala betydligt mycket mer än tv-kanalen tänkt sig.

2013 kunde jag och mina dåvarande kollegor Helena Trus och Martin Gustafsson avslöja att varje artist i Melodifestivalen fick ett gage på 12 500 kronor, per gång de framträdde i tv.

Tio år senare har beloppet höjts till 14 500 kronor, en höjning på 16 procent, eller ca 1,5 procent årligen. Inte en superhög löneutveckling får man väl säga.

Det är Uje Brandelius som avslöjar summan, i en intervju med Nöjesguiden.

Den här ersättningen får artisterna alltså för sitt framträdande i Melodifestivalen under sändningen. De får ingen ersättning för genrepen inför publik, de får inte heller någon ersättning för repetitionerna i arenan, eller de månader av förberedelser som de ofta lagt ner på sina scenshower, inklusive många många många timmar i replokaler, ofta med koreografer, dansare och kör.

Om artisterna sen går vidare till semifinal eller final så får de ytterligare ersättning, samma summa för varje framträdande i tv-sändningen.

Om man är ett band så får varje medlem samma belopp, Elov & Beny fick alltså 14 500 kronor vardera för förra veckans semifinal.

Varje akt får också en summa från SVT som kan användas för så kallade scenförhöjande effekter. Det kan vara pyroteknik, scenografi, tungrök, speciella ljuseffekter, trumset på scenen.

2021 kunde jag berätta att summan som varje akt fick 120 000 kronor i så kallat nummerbidrag. Det kan låta mycket, men i de allra flesta fall måste skivbolagen, eller i vissa fall artisterna själva, skjuta till betydligt mycket mer pengar för att få ihop till Mello-ekonomin. Vad det är som kostar så förbaskat mycket kan ni läsa mer om här.

De 120 000 kronorna i nummerbidrag går inte till artisterna, utan fås bara mot kvitto över vad som faktiskt kostat och varje kostnad måste också godkänna av SVT. Så det går inte att köpa in bullar till repetitionerna, en snygg kostym till efterfesten eller ta pengarna i lön.

Men skivbolagen och vissa av artisterna har kommit på ett sätt att ändå kringgå SVT:s regler kring den ersättning varje artist får för att försöka maximera summan som SVT tvingas betala ut och få åtminstone lite bättre ekonomi i sin medverkan i tävlingen.

Tricket är att om man har en kör med på scenen, eller dansare som agerar band, så dras deras lön från de 120 000 kronorna i nummerbidrag. Men om man däremot faktiskt är ett band så får varje bandmedlem istället ersättningen på 14 500 kronor.

Så Eden Alm, som tävlar denna vecka och har med sig fem musiker på scenen får se pengar från sitt nummerbidrag försvinna iväg för att täcka gitarristen och stråkkvartettens ersättningar. Medan hon får ersättningen 14 500 kronor.

Panetoz däremot kan räkna hem 14 500 kronor gånger fem, det vill säga 72 500 kronor.

Men, man kan väl inte påverka om man är ett band eller inte, frågar ni er kanske? Det är där tricket kommer in. För där har vi sett artister lösa detta. Patrik Isaksson exempelvis, tävlade 2006 med låten ”Faller du så faller jag”. När han två år senare var tillbaka i tävlingen ställde han istället upp som Patrik Isaksson & Bandet. På det sättet blev hans kompband plötsligt en del av artisterna på scenen och de kunde räkna hem ersättning för alla bandmedlemmar på scenen.

Thorsten Flinck gjorde likadant (eller snarare hans skivbolag som var de som skulle räkna hem ekonomin i det hela). När han tävlade med ”Jag reser mig igen” var det som Thorsten Flinck & Revolutionsorkestern och bara vips så där, så kunde skivbolaget räkna hem ersättning för bandmedlemmarna också, i sin budget.

Så kan man göra för att försöka kringgå SVT:s ersättningsregler alltså. Och kanske var det anledningen till att vi såg Arc North på scenen förra veckan, tillsammans med Jon Henrik Fjälgren och Adam Woods, även om jag inte riktigt tror det. Han var nog mer sugen på att få bli lite mer publik, bara.

Ska vi ta det där om den snuskiga texten igen förresten?

Panetoz sjunger I’m on my way och man kan ju vuxenfråga sig om de är på väg att komma, med tanke på textrader som:

Har en gäri om my mind som älskar min grind
Wiki wiki wild har en freaky mind
Alltid är det vibe alltid by my side

Låten är snabb och energifylld, precis det som man förväntar sig från Panetoz och jag tror att de blir farliga på lördag, men jag hade velat ha något lite extra i scenshowen.

Som det är nu känns det som att det är precis samma som vi sett dem göra förut, även om det är några år sen nu.

Det finns några danssteg som publiken lätt kan ta efter, det ger den här extra potential.

Bland annat lite armviftande i bryggan precis före refrängen i ”sådär sådär sådär” och några härliga springsteg som också ger energi.

Jag har undrat förut och gör det fortfarande hur Panetoz kan ha energi till att klara av att både dansa och sjunga som de gör, för det är inte lätt nånstans.

Nu får vi se repklipp från Panetoz.

Pa Modou börjar ensam på scenen i de första textraderna innan resten av gänget dyker in kring honom.

Snartt dyker även dansarna Kim Pastor och Cheryl Ingabire in, lagom till första refrängen.

I versen går ljuset i lila och grönt medan refrängen tycks placera grabbarna på en paradisö med, sandstrand och parasol på ledskärmarna.

Det här är glatt och härligt, men kanske inte den känftsmäll som jag förväntat mig även vid ett första rep.

I det rappade sticket är Daniel Nzinga på satellitscenen tillsammans med Kim Pastor innan hela gruppen återsamlas på stora scenen igen.

Panetoz team har också kommit till Linköping. De ska snart repa och har med sig överfyllda plastpåsar med hemligheter.

De ville absolut inte avslöja vad det var i påsarna, som skulle med till bandets loge bakom scenen.

Rapporten från vår reporter Stina i Linköping är att bandets team höll påsarna som om de vore små bäbisar, så viktiga var de.

Nu kommer alla låtar spelas för oss en andra gång. Jag uppdaterar det här blogginlägget vartefter.

Wiktoria Johansson med All my Life (Where have you been) gör mig fortfarande glad, men efter att ha hört alla låtar oroar jag mig för att det här kan försvinna. Det borde bli en hit, men kanske är folk sugna på något annat och det känns som en stark vecka. Men med en snygg scenshow kan Wiktoria definitivt ta sig till final en fjärde gång.

Eden Alm med Comfortable är skört och bräckligt och en så här stark vecka är jag orolig att hon verkligen kommer behöva gå sönder på scenen för att tränga sig igenom bruset. Och det är inte säkert att det funkar ens då. Det finns andra låtar som sticker ut mer den här veckan och Eden ska också kämpa med att få vet vem hon är.

Uje Brandelius Grytan låter så otroligt mycket 70-tal. Även som Melodifestivalen lät på 70-talet. Inte vinnarlåtarna som folk fortfarande minns, men 80 procent av det andra som tävlade. Det är en otrolgit charmig realistisk visa om en jävla gryta som bränns vid.

Panetoz On my way är samma typ av gladpop som de gjort tidigare, men med ett uns av vemod i tonen, samtidigt som det är en partylåt. Min kollega Stina påpekar hur snuskig texten är. Eller åtminstone kan tolkas som. Eller vad säger ni om:

Har en gäri om my mind som älskar min grind
Wiki wiki wild har en freaky mind
Alltid är det vibe alltid by my side

Låter ju ganska mycket som att I’m on my way verkligen bokstavligen kan beskrivas som att någon är på väg att komma, om man säger så…

Tennessee Tears Now I know börjar lugnt, Jonas sjunger första versen och sen kommer Tilda in i refrängen när tempot också drar igång. Det här är snygg countrypop. Shallow finns verkligen tydligt där i bakgrunden, men det brukar vara en fördel i Mello-sammanhang, igenkänningen. Det kommer bli en tuff vecka det här, jag vet inte om den här eller Wiktorias låt är starkastl, men jag får en känsla av att de kommer battla med varandra.

Maria Surs ballad Never give up är typen av låt som egentligen bara återfinns i Eurovision. Knappt i Melodifestivalen längre. Men det är inte mossigt, det är en modern stark ballad och med Marias bakgrundshistoria, som flykting från Ukraina, kan det här verkligen beröra på scenen. Men det hänger på att man gjort ett scennummer som griper tag och att hon levererar sången och närvaron på max.

Theoz Mer av dig med visselslingan, som Markus Larsson så klart avskyr, får mig att skratta och svänga med. Det här är Dannys Snacket på stan i ny Mello-förpackning och är en perfekt avslutning på tävlingskvällen. Det här är den typen av glad barnpop som samtidigt är tillräckligt effektiv och oförarglig för att även föräldrar (och Tobbe Ek) ska sjunga med, gilla känslan och rösta.

Så där, det var alla veckans låtar, uppspelade två gånger. Nu ska jag och Markus Larsson samla våra intryck och spela in lite tv om vad vi tycker och tänker och gissar om utgången den här veckan.

Panetoz låt heter On my way, men det är också det enda som är på engelska i låten. Skönt, jag var orolig att de skulel göra en engelsk låt och förlora mycket av sin charm, men det var alltså fel.

Det här är glad svensk Panetoz-pop, men också med det där inslaget av vemod som gjorde att Medinas In i dimman stack ut förra året.

Supereffektiv refräng som går att sjunga med i direkt och med vissa mellanöstern-referenser i musiken.

För de som inte sett Panetoz på länge kommer nog jämförelserna med Medina istället vara många. Och det här kan absolut bli årets motsvarighet. Det doftar brottarhit lång väg.

De brukar ju dessutom vara otropligt energiskt härliga på scenen.

Wiktoria röjer med Oscar Zia och Panetoz-Njol.

Panetoz kör för fullt. De är experter på att få igång publiken. Och här i arenan har man varit tvungen att flytta på 10 personer ur publiken för att röja väg för rusningen genom parketten. Det fanns nämligen ingen lämplig mittgång.

Men de får komma tillbaka till sina platser när Panetoz sjungit färdigt.

Panetoz är första artister på scenen och har som vanligt hög energi. Det får igång publiken som klappar takten. De ka det här numret i sömnen, det är tredje veckan i rad nu.