Patrik Jeans scenshow är konstnärlig och lite drömsk.

Jag tänker väldigt mycket på Robin Stjernbergs scenshow till You när jag ser det här.

Men det är något med det här som gör att jag liksom glömmer bort Patrik när han repat klart. Jag undrar om det är att han känns otrygg på scenen. När han sjungit klart är han bara still, inte ett leende. Inte en reaktion.

Patrik behöver slappna av och försöka njuta av det han gör, så att det också syns i kamerorna att han trivs på scenen.

Patrik Jean känns obekväm på scenen och i vissa partier av låten ser han nästan rädd ut.

Sången sitter, falsetten, som jag var orolig för under uppspelningen, levererar han snyggt och numret är lite speciellt, men sticker ut och är härligt. Så nu måste han bara slappna av och känna sig bekkväm i allting för att kunna leverera.

Patrik Jean missar lite kameravinklar men får ändå till sitt rep snyggt i den genomsjungning som vi i pressen får titta på.

Som för flera andra av veckans artister hade jag kanske önskat lite mer energi, men det får han koppla på till nästa repetition.

Sången sitter, kanske blir det lite lite trevande i falsettpartierna men tonerna sitter. Det hade kunnat vara ett orosmoment men här tycker jag att det funkar.

Men varför detta abrupta slut? Det är nästan som att Patrik själv blir förvånad när låten bara stryps. Som att, där har det gått tre minuter, nu får låten inte vara längre, tack och hej.

Vi måste nog kolla lite lite närmare på dansarna i Patrik Jeans nummer.

Amir Ashoor har händerna täckta i blomster. Och ansiktet fyllt av attityd.

Det är inte så ofta man ser herrar i långkjol, så det här är ett härligt val av Patrik Jean att göra den här scenshowen tycker jag.

Daniel Gürow Lundkvist har blomster i håret och korsett.

Lamin Holmén har långkjolen, och bar bringa, men ena armen i en ärm.

Kenny Lantz har axelvaddar av blomster och nån slags harembyxor på sig.

Det här blir ett härligt queer scennummer. Jag gillar det.

Patrik Jean har vit kostym med rosett kring halsen.

På scenen har han husdansarna Amir Ashoor och Kenny Lantz tillsammans med Daniel Gürow Lundkvist och Lamin Holmén, som har bar överkropp eller långa kjolar, alla försedda med blommor utströdda över kläderna.

Jag tänker på Robin Stjernbergs scenframträdande till You när jag ser det här numret, där dansarna liksom omger Patrik Jean på en rund yta och sveper kring honom.

Nu får vi höra alla låtar en gång till. Jag uppdaterar det här blogginlägget med andra intryck låt för låt.

Anton Ewalds New religion är smart skriven modern pop som kommer passa Anton. Det är så här man ska göra, anpassa låten efter artisten. Det är tydliga Katy Perry-drag i låten, Markus Larsson drar referenser till I kissed a girl. Fet här gillar jag. Snyggt, smart, modernt. Men kommer folk ihåg Anton Ewald?

Julia Alfridas Rich får jag ingen kläm på. Det är nån slags teatralt shownummer inbyggt i låten, med en underliggande antydan till pampighet som jag inte riktigt tycker får ta utrymme tillräckligt mycket i låten. Den som inte tänker på ”If I was a rich man” har aldrig sett Spelman på taket. Visst finns det inslag av Lorde och Billie Eilish i det här. Men dit når inte låten, på andra genomlyssningen i alla fall.

Wahl feat. Sami gör 90-talet och det här är härligt rolig nostalgi i hiphop-form, med drag av Tjuvjakt, Hov1, Viktor Leksell, med en supertrallig pop-pop-pop-refräng som snarare är mer plastigt tuggummi än Hov1. Liksom Smurfhits. Svenne Bananig hiphop som absolut kan funka på lördag. Alltså, jag sjunger med.

Frida Green kan imponera med sin The silence på lördag. Men det kommer helt att hänga på henne och hennes framträdande. För låten i sig är inte så märkvärdig vid andra genomlyssningen. Som en country-pampig ballad Anna Bergendahl valde bort förra året. men om Frida trycker till med rösten kan hon få många att tappa iväg på sina mobiltelefoner.

Eva Rydberg och Ewa Roos gör dansbandskuplett med övertydlig text om att klappa din hand och skaka din kropp. Det här är är superlätt att tralla med i, men kanske blir det för tjatigt, speciellt som ”ding dong”-partiet inte riktigt har någon specifik melodi. Det kan absolut bli ett charmigt scenframträdande som många barn kan fullkomligt älska. Särskilt om Eva Rydberg bjuder så mycket på sig själv som hon brukar på scenen. Men sen gäller det att få övriga publiken med sig också.

Patrik Jean gör modern radiopop som inte kommer störa någon. Det är den typen av generisk skvalmusik som de kommersiella radiokanalerna älskar för att det inte får någon att byta kanal. Men för att det ska funka på scenen behöver Patrik också imponera med sin röst. Refrängen är tydlig, men sätter sig inte riktigt vid andra genomlyssningen. Det här går lite åt Paul Rey-hållet och det har ju funkat för Rey, men då hänger det på att Patrik blir lika charmig på scenen. Han har en avancerazd falsett i slutet av låten, som också slutar helt abrubt.

Dotter avslutar andra deltävlingen med Little tot och det här är veckans tydligaste låt. Det blir uppenbart vid andra uppspelningen. Kanske inte lika omedebar som Bulletproof förra året, men den här clubhouspoppen lovar ett scenframträdande som kan imponera. Men jag tycker att hon borde bytt titel på låten.

Och där har vi fått lyssna på alla veckans låtar två gånger.

Vid uppspelningen av Patrik Jeans låt kan SVT:s tävlingsproducent Karin Gunnarsson inte låta bli att själv referera till att det är en ”lite Troy Sivanig” låt.

Han tävlar med Tears run dry. Vid en första lyssning når det inte riktigt till troy Sivan-nivå.

Det är ganska generisk midtempo-pop som inte kommer få någon att stänga av eller byta radiokanal. Tänk lite som Robin Bengtsson haft framgångar med i Melodifestivalen. Och lyckas Patrik göra en Robin Bengtsson ska han vara väldigt glad.

Refrängen är tydlig och kan sätta sig. Men i slutet kommer ett falsett-parti som kommer vara en rejäl utmaning för honom på scenen.

Patrik Jean har en rosa himmels-plattform med sig på scenen.

Som givetvis måste torkas av efter varje genomsjungning så dansarna inte halkar och gör illa sig.