Nu har Paul Reys repklipp kommit.

Han börjar ensam på scenen och på led-skärmarna bakom honom snurrar massa grafiska figurer i vitt och gult. Som nån slags vita och gula maskar som slingrar sig kring skissade kvadrater.

Paul Rey sjunger bra och det vet ju ju redan.

Under bryggan kommer dansarna in i mörkret kring Paul Rey. Det är husdansarna Lisa Arnold, Lamin Camara Holmén, Kenny Lantz och Keisha von Arnold och de externa dansarna Jennifer Pacaanas och Cynthia Toledo, på lördag kommer det dock vara Milena Jacuniak i Paul Reys scenshow, Cynthia ersatte bara under torsdagsrepet.

När refrängen startar tänds scenen upp så att dansarna avslöjas i nån slags motljus och strålkastare rakt uppifrån.

Paul Rey lever sig in i låten och levererar snyggt i kamerorna. Hans lite fräcka småleende är otroligt charmigt och passar väldigt bra med den här låten, som verkligen växer med scenshowen.

Nu får vi höra alla låtar en gång till. Jag sammanfattar och uppdaterar det här blogginlägget.

Paul Reys Royals är luftig arenapop-i-Mello. Men efter att ha hört alla låtar så bleknar den här jämfört med exempelvis Marcus & Martinus mycket mer suggestiva och vuxnare sound. Det betyder inte att Royals är blek, den har en effektiv hook där titeln pumpar gång på gång och med rätt scenshow har den här absolut chans att ta sig vidare. Pauls charm lär kunna hjälpa lite. Och här får vi nog en tonartshöjning, eftersom jag verkar besatt av såna i år.

Casanovas härliga Så kommer känslorna påminner en hel del om Barbados Världen utanför och skulle lika gärna ha kunnat tävla 1989 eller 2003. Den här typen av låt togs in i Melodifestivalen i dussintal under de första turnéåren från 2002 fram till 2006, men nu var det ett tag sen. För mig är soundet nostalgisk dansbandsschlager och jag längtar efter en rätt lökig koreografi till detta. Men det kommer helt hänga på hur charmiga de här grabbarna är om de ska ha ens den minsta chans.

Melanie Wehbe gör en snygg popballad i midtempo, som riskerar att bli anonym och inte sticka ut. Att jag stör mig på ordet ”the” i låttiteln gör snarare att jag minns låten och kommer sjunga med i den. Om Melanie tar för sig på scenen så kan hon absolut ta sig topp fyra.

Nordman låter verkligen klassisk Nordman. Det här är svensk etno med nyckelharpa, flöjt och fiol och Håkan Hemlins raspiga röst som lär ta detta direkt till final. Så klart hänger det på hur det ser ut på scenen, men de som gillar Nordman kommer inte bli besvikna. G:son och Jimmy Jansson har som vanligt fångat det som gör artisten bra och gjort en låt som passar duon perfekt.

Laurells sound är verkligen Tones and I, hennes Dance monkey är världens mest streamade låt av en kvinnlig artist och när Laurell star sångstilen så funkar det. Förra året fick hon 40 miljoner streams på sin låt Habit. Sober är snarlik och snyggt effektiv i refrängen. Det här är absolut inte farligt, så länge Laurell blir poppig på scenen och inte barnen tänker på henne som en gammal tant (hon är två år yngre än mig och fyller 44 i april).

Ida-Lova gör en söt ballad som utspelar sig i Stockholm. Jag tänker på Molly Sandéns Rosa drömmar och Kent. Hon har ett sångmanér i sitt ooande som säkert kan störa vissa, men det ger henne personlighet i rösten. Drivet bygger upp och det blir arenapampigt mot slutet, men det är en svårsjungen låt som verkligen kommer sätta Ida-Lova på prov. Lyckas hon så kan det här bli ett genombrott för henne.

Marcus & Martinus Air är solklart veckans snyggaste låt produktionsmässigt. Det är en houselåt som suggestivt bygger upp till andra refrängen då det underliggande trycket blommar ut. Men jag undrar verkligen hur de ska göra det här på scenen. Det är inte en självklar tv-låt på det sättet, mer en dansgolvsfyllare, och då pratar jag inte om schlagerbarerna utan snarare gjord för houseklubbar. Jag ser stroboskopen framför mig.

Där har vi hört alla låtarna en andra gång. Nu ska jag och Markus Larsson spela in tv med vad vi tycker och tänker. Det kommer på sajten i eftermiddag.

Paul Rey är först ut och jag måste erkänna att jag på förhand kände mig ganska osugen på det här med tanke på att han tävlat två gånger, tagit sig till final, men sne inte lämnat något större avtryck därefter.

Men Royals är en annan typ av låt än de ballader han tävlat med tidigare. Det här är arenapop, som vill kännas lite Coldplay och Avicii och som brukar funka bra i Mello, åtminstone i deltävlingarna, med artister som David Lindgren och Robin Bengtsson.

Det är en härlig luftig känsla i låten och känns som en bra Mello-öppning, med texten We can be royals, we can be legends.

Hooken är en upprepning av titeln We can be royals, royals.

Det är snyggt och effektivt och Paul Rey brukar vara charmig på scenen. Slänger man in lite pyro i det här på scenen kan det bli snyggt.

Och så ett tydligt handklapp-parti med körtryck före sista refrängen. Det får mig att flina lite.

Paul Rey är här så klart. Han satt i greenroom hela sändningen tillsammans med Cazzi Opeia, Bishat Araya och Jakob Redtzer som han skrivit I can’t get enough med.

Han kom fram och frågade om vi hade koll på slutpoängen och då kunde jag visa att det skiljde 30 poäng mellan Cazzi Opeia och femteplacerade Linda Bengtzing. Och att det bara var betydligt mindre skiilnad upp till tredjeplatsen.

Hittade ni precis in i bloggen nu så skrolla ner härifrån för en totalgenomgång av årets röstningssiffror, deltävling för deltävling.

Ja, de som SVT väljer att gå ut med alltså. De fortsätter att hemlighålla hur många röster som kommer in i respektive kategori.

De har också sen några år tillbaka slutat avslöja hur många röster som kommer in i respektive röstningsomgång, efter att fem gått vidare i deltävlingarna.

I det här inlägget lite mer om finalens siffror:

Finalens totalsiffror släpptes ju redan i lördags, och vi såg att Eric Saade slutade tvåa trots att han bara fick fjärde flest röster av folket, att The Mamas fick näst flest röster och Dotter tredje flest.

Av Tusses poäng från folket i finalen, 96, kunde vi också räkna ut att han fått full pott, 12:or från samtliga ålderskategorier och telefonröstarna.

Nu kan vi dock se hur 10:orna sen spriddes ut. Kanske lite oväntat fick Danny Saucedo en 10:a från den yngsta åldersgruppen 3-9. Sen var det The Mamas i 10-15, 16-29 och 30-44. Clara Klingenström kammade hem 10:orna från resterande; 40-59, 60-74, 75 och äldre samt från telefonröstarna.

Danny Saucedo och Clara Klingenström fick samma poäng av internationella juryn. Ingen av dem fick några 12-poängare, men eftersom Clara fick två 10-poängare av jurygrupperna medan Danny inte fick någon alls slutade Klingenström 6:a hos juryn medan Danny slutade sjua.

I slutresultatet hamnade Paul Rey och Anton Ewald på samma poäng, men eftersom färre röstade på Paul Rey blev han totalt sett jumbo i tävlingen.

Tusse fick alltså 2 964 269 röster i finalen. Det är 1 318 071 fler röster än The Mamas som fick näst flest.

Det är nästan dubbelt så mycket som skiljer mellan The Mamas och de som fick minst antal röster i finalen, Arvingarna. The Mamas fick 1 646 198 röster, medan Arvingarna fick 923 022 röster, en skillnad på 723 176 röster.

Det är en ganska solklar och tydlig seger som Tusse kammade hem alltså.

I finalen kan man också se att de yngre åldrarna föredrog Anton Ewald, han fick poäng av de fyra ångsta kategorierna, men nollades istället av kategorierna över 45 år och telefonrösterna. Tvärtom var det för både Charlotte Perrelli och Arvingarna. Perrelli nollades av de tre yngsta och Arvingarna av de fyra yngsta kategorierna, men fick poäng av resten inklusive telefonröstarna.

För den som trillade rakt in i det här blogginlägget så finns här länkar till alla siffror för deltävling 1, deltävling 2, deltävling 3, deltävling 4, Andra chansen.

Alvaro Estrella fick flest röster av alla i Andra chansen, i duellen mot Lillasyster, som han vann med 1 365 376 röster mot 1 163 807. Där hade jag trott att det skulle vara fler röster i duellen mellan Rydberg & Roos och Clara Klingenström. Den senare blev dock den jämnaste i Andra chansen, även om Klingenström ändå tog hem segern med 102 548 rösters marginal.

Här ser vi också att de yngre ändrat sig om Rydberg &  Roos, jämfört med deltävlingen. Duon fick flest röster i ålderskategorierna 3-9, 10-15 och 16-29, medan Klingenström fick flest röster i övriga åldrar och bland telefonröstarna.

Klara Hammarström tog hem sin duell säkrast, genom att få flest röster i samtliga kategorier. Alvaro och Paul Rey tog båda hem samtliga ålderskategorier, men förlorade båda två bland telefonröstarna.

Första deltävlingen vanns av Danny Saucedo före Arvingarna. Men om vi tittar på antalet röster så fick Paul Rey fler än Arvingarna. I ett system där man inte viktat rösterna utifrån ålderskategorier hade han alltså gått direkt till final och Arvingarna fått kvala i Andra chansen.

När det gäller 12:or tog Arvingarna hem flest, tre stycken i kategorierna 60-74, 75 och äldre och telefonrösterna. Danny och Paul Rey fick två vardera, medan Lillasyster också fick en, med flest röster hos dem i åldrarna 30-44.

Paul Rey har varit lika stabil sen första rep. Han är charmig i kamerorna och sjunger snyggt. Men jag undrar om det sticker ut tillräckligt mycket för att locka röster.

Paul Rey har sjungit säkert på varenda rep. Han är härligt avslappnad i kamerorna och ser ut att trivas på scenen. Det här är en radiohit, men jag tror att han riskerar att försvinna lite ikväll.

Jag har tidigare speuklerat i att han skulle kunna hmna i botten, men riktigt så illa tror jag inte att det blir. Men nedre halvan är en stor risk.