Paulines nummer andas 60-tal och funkar bra med låten. Jag tycker fortfarande att det låter som att man tryckt in för många ord på för liten tid när refrängen kommer. Men Pauline trivs verkligen på scenen och skrattar flera gånger i låten.

Pauline har verkligen roligt på scenen. Hon skrattar och ser ut att trivas under första genomsjungningen. Och kolla den här detaljen. Strumpbyxorna är tvåfärgade. Ljusa framtill och mörka baktill.

Paulines låtskrivare Johan ”Jones” Wetterberg (i mössa) sitter på första parkett och kollar repet. När han sagt några smågroder om låttiteln ”Sucker for love” går det upp för honom att jag sitter intill. Då flyr han hastigt flera rader lägnre bak till tryggheten hos en kollega med orden:

– Jag är ju världens glappkäft, kan aldrig vara tyst.

Nu kör repet igång igen efter en lång lunchpaus. Pauline är först ut och hon kör med scenkläder redan från början. Kul tycker jag. Så fort ljuset kommer på ska ni få en bild också.

Pauline har med sig sju av SVT:s husdansare och huskör på scenen.

Paulines jokerlåt Sucker for love påminner om Caroline Wennergren (hette hon så) när hon kom från ingenstans och införde lite jaxxig boogie i festivalen.

Ljudmattan påminner också om Rigos sound förra året.

Tydligen är basen så tung att ena högtalaren i stereon vi får lyssna på vibrerade rakt ner på golvet från bordet den stod på.

Refrängen är itne alls lika stark som Wennergrens eller Rigos låtar. Det finns inte riktigt samma glädje i det här som nästan låter som en improviserad låt. Pauline sjunger utanför melodin genom nästan hela låten och låter som en jazzfreestyle.