1050 artister engagerar sig plötsligt i Eurovision.

Betyder det att vi kommer få se Norlie & KKV, Timbuktu, Peg Parnevik, Petter och Moonica Mac tävla i Mello nästa år?

Jag anar snarare en chans att få spotta på spektaklet som jag och miljoner andra svenskar älskar.

Jag måste nog ändå börja här. Kriget i Gaza gör ont i hela mig. Det är fruktansvärt att tusentals personer har dött, både palestinier och israeler.

Och, oavsett vad EBU envist försöker hävda så är Eurovision song contest fyllt av politik.

Så har det alltid varit.

Från demonstranter som stormade scenen 1964 för att protestera mot diktatorerna Franco och Salazar i Spanien respektive Portugal, via 1974 när det portugisiska Eurovision-bidraget användes som startsignal för den i princip helt fredliga nejlikerevolutionen som demokratiserade landet.

Till publikens buande av ryska artister både 2014 och 2015, en protest mot Rysslands allt hårdare lagstiftning riktad mot landets hbtq-befolkning.

Och när Eurovision hölls i Tel Aviv 2019 så klart. Hur det isländska bandet Hatari använde så mycket tid de kunde för att belysa Israel-Palestina-konflikten, och smugglade in Palestina-flaggor in i greenroom.

Att Madonna, som stod för en mellanakt samma år, dessutom hade utrustat två av sina dansare med palestinsk, respektive israelisk, flagga på ryggen, som tydligt syntes i tv-kamerorna när dansarna gick och höll om varandra upp för en trappa, har nästan glömts bort bland alla andra politiska protester i Eurovision-historien.

Världspolitiken i Eurovision-kulisserna är det som fascinerat mig allra mest med tävlingen genom åren.

Men jag läser ändå protestlistan över de 1050 svenska artister som kräver att Israel ska uteslutas ur Eurovision med växande förvåning.

Visst finns här Eric Saade och Malena Ernman som själva tävlat i Eurovision. Här finns också en handfull artister som tidigare tävlat i Mello (Adrijana, Louise Hoffsten, Dinah Yonas Manna från The Mamas, Alvaro Estrella med flera) och för att öka på Mello-kopplingen och dryga ut listan har man också rotat fram ett gäng bakgrundsdansare och körsångare.

Och från årets tävling finns två akter med: Medina och Jaqline.

Men här finns också, som andra redan påpekat, personer med stark koppling till organiserad gängbrottslighet, med stort våldskapital, vars etiska kompass kanske inte är så mycket att sträva efter (Ja, jag tittar på dig Yasin).

Att övriga artister vill förknippas med dessa namn är förvånande.

Men kanske är det ändå så att avskyn mot det genomkommersiella spektaklet Eurovision övertrumfar risken att kopplas ihop med personer dömda för grov brottslighet.

För ärligt, kreddartister som Rebecca & Fiona, Titiyo, Ane Brun och Little Jinder tillhör den skara artister som hellre skulle äta jord än ta ordet Eurovision i sin mun ett annat år.

Eller har jag missat något? Kommer vi få se Peg Parnevik, Imenella, Timbuktu, Alba August, Norlie & KKV, Petter, Robyn, Marit Bergman, Mauro Scocco, Sabina Ddumba, Sahara Hotnights, Silvana Imam och Stor tävla i Mello nästa år?

Knappast va! Så nu riktar jag mig direkt till er:

Varför ska ni ge er in i att diskutera och ha åsikter om den tävling som jag och så många andra i Sverige älskar? Och i förlängningen försöka pressa era artistkollegor att sätta sig över världssamfund och Europas regeringar för att tvinga fram ett ställningstagande i en av världens allra mest infekterade konflikter, samtidigt som man till och med riskerar den egna karriären?

Missförstå mig inte. Ni är 1050 personer med inflytande och (varierande) makt tack vare era yrken. Använd den på det sätt som ni tycker är bäst.

Men det lyser rätt genomskinligt, de av er som snarare ser en chans att spotta på en tävling ni inte bryr er det minsta om, än att faktiskt försöka göra skillnad.

Jag tror med bestämdhet att den här lömska bilden också finns ur ett annat perspektiv. Möjligen från det hållet som snubben med den fåniga kepsen tar.

För det var ju Linda Bengtzing som bjöd på hotshots.

Så både jag och Peg Parnevik var med på tåget.

Men det blev tydligen två över. Så Per Andersson blev tvungen att ställa upp.

Peg Parnevik festade med Sigrid Bernson.

Hennes stiliga pojkvän höll sig hela tiden i närheten, men också lite i bakgrunden.

Som här när de var på väg hem. Peg står och pratar med Josefin Glenmark och pojkvännen, (den mycket stiliga) håller sig strax bakom.

Hon har ju skrivit Sigrids låt och dansar loss medan Sigrid showar på scenen.

Sigrid Bernsons låtskrivare är på plats. Josefin Glenmark körar ju också i låten, men nu har vi fått hela gänget på samma bild, Josefin, Peg Parnevik och Andrej Kamnik. Tillsammans med Sigrid.

Peg Parnevik är i greenroom och ser ut att ta bilder på den fullsatta arenan. Peg har ju varit med och skrivit Sigrid Bernsons låt.

De vilda ryktena var just vilda rykten och inget annat. Men kul ändå att Margaret dök upp på presskonferensen idag. Andra namn som vi inte lyckats ta reda på i förväg var Mimmi Werner, Felicia Olsson och Barbie Escobar.

Några spännande namn hittade vi bland låtskrivarna också. Inte bara min kollega Helena Trus pappa Herbert som varit med och skrivit Kamferdrops låt. Alltså att Trus har hållit det här hemligt känns helt galet. Hon är ju min närmaste schlagerkompanjon! Men hon har tigit som muren!

Och sen har vi också Jörgen Elofsson som skrivit Mariettes låt och Peg Parnevik som varit med och skrivit Sigrid Bernsons låt tillsammans med bland andra Josefin Glenmark, dotter till Melodifestival-veteranerna Ann-Louise Hanson och Bruno Glenmark. Josefin har även skrivit Martin Almgrens låt.