Pernilla Andersson har ingen kör alls förutom sitt eget band på scenen. Hon har lovat att plocka fram en guldgitarr och guldskor om hon tar sig vidare till den andra duellen.

Under repen har Pernillas pianist haft förhinder och ersatts av huskörens Carl Björkell, men nu är Pernilla Anderssons ordinarie klaviaturspelare på plats igen.

Pernilla Andersson får sjunga om sin låt igen. Hon gör Desperados likla stabilt som hon gjort under alla repetitioner. Jag vet faktiskt inte vad jag ska skriva om det här längre. Men snyggt är det med den röda scenen.

Pernilla Andersson har sänkt sina ljuskronor i bakgrunden lite grann. I övrigt ser numret ut som tidigare. Fortfarande är det huskörens Calle Bjärkell som sitter bakom flygeln, men till imorgon ska Pernillas ordinarie klaviaturspelare vara på plats.

Sången är stabil och pinuppan på gitarren sitter där den ska.

Pernilla Andersson ville så klart inte vara sämre. Hon öppnade upp sin loge backstage i Nordichallen i Sundsvall för Nöjesbladets fotograf. Här bjuder hon på sin Desperados.

Nu har Pernilla Anderssons röda scen ställts i ordning. Röda mattan rullats ut, kristallkronorna sänkts ner och trumset och flygel rullats in.

På dagens rep ersätter huskörens Carl Björkell Pernillas ordinarie pianist, men David Nyström ska vara på plats till lördag.

Lite gladare, Calle, så tråkigt kan det väl ändå inte vara?

Pernilla Andersson gör enda låten på svenska den här veckan. Det kan hon vinna på i den här svenskpop-a-la-Håkan-visan om murar av betong och desperados i Stockholm.

Med Pernillas röst känns det dessutom ganska mycket av en ung Monica Törnell, soundet är enkelt, utan avancerade ljudbilder.