Har precis varit på en presskonferens med Charlotte Perrelli. Från början var vi lovade enskilda intervjuer men Charlotte orkade inte:
– Vi tar en gemensam frågerunda, det tar så lång tid annars, konstaterade Charlottes manager bestämt innan Perrelli klev av bussen som anlänt till hotellet.

Under presskonferensen visar nästan inga känslor. Skrattar till nån gång. Håller låtskrivarna i handen. Kramar om dem. Ler hela tiden. Men det känns att luften gått ur henne.

Det känns som att vi i pressen visar mer känslor än Charlotte. Vår besvikelse skiner igenom. Eller min åtminstone.

– Efter tre fyra länder kände vi att vi inte var med i matchen, det hade varit värre att komma trea, fyra, femma och undra vad vi gjorde fel, säger hon.

Men låtskrivaren Bobby Ljunggren har redan tidigare kostaterat att det är värre att komma 18 än 10 när jag mätte honom och Fredrik Kempe utanför hotellet.

De kom först av den svenska delegationen. Sakta lunkande. När Fredrik Kempe fick syn på mig och resten av det väntande pressuppbådet vände han sig om kort och sen tillbaka igen med ett tillkämpat leende.

Usch, vilken trist kväll!

Den biten som går i snabbgenomgången är just den enda tonen som låter falskt i hennes framförande.

Jag undrar om det är från genrepet på dan eller om det är från ikväll.

Charlotte levererade perfekt även fast övergången mellan svartvitt till färg var i en alldeles för vid bild igen, det såg bättre ut på genrepet.

I pressrummet jublar norska och danska journalister med oss svenskar.

Charlotte levererar perfekt, precis som väntat, men nu var övergången från svartvitt till färg i en alldeles för vid bild igen.

Här i pressrummet jublar de norska journalisterna med oss svenskar. Sista minuten med lasern blir så snygg på den här scenen. Mycket bättre än i Melodifestivalen.

Snackade med Andreas Johnson för ett litet tag sen. Han hejar på Charlotte ikväll, men de personliga favoriterna musikmässigt är Sebastian Tellier och Bosniens Laka.

– Självklart blir det tv-kväll ikväll, hälsar han.

Charlotte ser helt lycklig ut på scenen under framförandet och visar vilken superstjärna hon är. Ser det ut så här ikväll ska hon vara nöjd.

Lasersekvensen i slutet funkar så mycket bättre på ESC-scenen än hemma i Sverige.

Inledningen har aldrig varit snyggare och Charlotte stter alla kameror. Äntligen är färgbytet där det ska. I en helbild på Charlotte. Låt det se ut så ikväll!

Björkman måste ha jobbat hårt inatt för att få till det.

Jag tycker fortfarande inte om övergången från svartvitt till färg, den blir väldigt otydlig i den nya bildkompositionen.

Det snyggaste i det nya numret är när Dea och Wictoria kommer in och ställer sig på podiet och bara tittar rakt ut i luften bakom Charlotte. Det ger en grym inramning. Hela numret känns väldigt coolt just då och sen fortsätter det på topp hela vägen till slut.

Ser det ut så här bra imorgon kan vi verkligen vara nöjda! Charlotte, svenska delegationen och alla vi andra som älskar den här cirkusen.

När Lettland lallat på över böljan den blå är det snart dags för Perrellis rep. Spännade!

Fick förstå att jag inte var vidare populär i svensklägret idag efter att vi publicerat Charlotte och Christers hemliga snack på från presskonferensen igår – har ni missat det kan ni klicka här.

Charlottes manager Staffan Jordansson var cool och skämtade om att jag inte skulle få prata med Perrelli på ett halvår, men sen verkar det som att många inte sett själva inslaget utan pratat om det som nåt värre än det faktiskt är.

Vi la fram en mikrofon på en presskonferens och sen publicerade vi det som sas. Ganska basic helt enkelt. Dessutom kommenterade ju Charlotte och Christer att mikrofonerna var påslagna.

Ändå fick jag höra från en person i den svenska delegationen:
– Man är verkligen inte glad på dig idag. Det här kommer nog få konsekvenser för dig. På något sätt.

Kändes nästan som ett underliggande hot.