Inne i arenan gick det inte ut nån bild på de första sekunderna i Renaida Brauns framträdande på storbilsskärmarna. Får hoppas att det är en separat signal här jämfört med tv-apparaterna. För annars måste de fixa till det glappet till ikväll.

Hon har bra energi, den där förkylningen som hon dragits med syns inte när Renaida kliver upp på scenen.

Bra i ett litet parti högst uppe på trappan känns hon lite ansträngd i rösten, men det lär inte vara något som någon tänker på ikväll även om det skulle upprepas.

Hon får publiken att klappa takten.

Renaida nu. Med Idol-rutinen i ryggen låter hon inte nerverna ta över på scenen. Det här känns tryggt, snyggt och säkert.

I några partier får jag känslan att hon kanske håller igenom lite och inte artikulerar. Det är bra med tanke på hennes förkylning under veckan.

Renaida har ett fantastiskt minspel som blir extra roligt att följa i stillbildsformat.

Hon spelar liksom ut hela registret av känslor.

Renaida Braun har en väldigt bra utstrålning på scenen. Hon fullkomligt strålar genom hela första genomsjungningen.

Men hennes sång går inte alltid fram ordentligt.

Ibland blir det som att dansstegen tar över och blir viktigare och då försvinner delar av hennes sång.

Alla artister sjunger med så kallade in-ears. Det är genom dem som de får sin medhörning och hör musiken som de ska sjunga till. Reniada har blingat sina in-ears så att de inte ser ut som stora blaffor utan som smycken. Smart.

Oj, visst ska Renaida ha svart och orange på sig, men inte det hon repat i. För nu visar artistansvariga Pierre upp hennes verkliga scenkläder. det ser ut att vara en overall. Coolt.

Renaida har till och med orange-färgade klackboots på sig.

Hon är säker på scenen, har härlig energi och utstrålning. Men det här är absolut inte min favorittyp av låt.

Den känns för generisk och sticker inte ut tillräckligt mycket. Men samtidigt är det precis så här det låter på P3 och på Spotifys topplistor, så det kan mycket väl funka och få igång app-röstarna.

Nu är det dags för Renaida att repa. Hon kör orange som temafärg även idag, så det här kan mycket väl vara scenkläderna.

Hon börjar ensam på den främre plattformen. Inte förrän efter första refrängen dyker sex dansare in på scenen. Dansarna har orange-färgade outfits som känns som byggarbetarkläder.

Det är ett snyggt nummer, låten är väldigt 2018 och numret likaså. Tropical house-partiet efter refrängen funkar bättre på scenen än när man bara hör låten.

Nu får vi höra alla låtar en gång till så i det här inlägget sammanfattar jag intrycket efter andra genomlyssningen.

Sigrid Bernsons Patrick Swayze är betydligt effektivare än jag tyckte vid första genomlyssningen. Refrängen är trallig och kul och det lär bli party på scenen. Versen är mer anonym än refrängen, men det går att göra ett snyggt nummer av den här poplåten. Sticket har ett tydligt handklappsparti.

John Lundviks My turn riskerar att drunkna bland veckans poplåtar. Den här typen av pampig ballad har ofta svårt att hävda sig i Melodifestivalen, men om John får till sitt framträdande och är övertygande i kamerorna så kan den pampiga Eurovision-balladen ha en liten chans att ta sig vidare. Låten får mig att tänka på powerballader som man dansade tryckare till på mellanstadiediscot, men som man också kunde stå och göra stora rörelser till och sjunga med i om man inte hade nån som man ville kramdansa med. Och direkt efter sticket så kan det bli ett gåshuds-moment när John tar i från tårna inför sista refrängen.

Renaidas All the feels är snygg Rihanna-light-pop med lite plinkanden och hennes coola raspiga röst. Men refrängen är lite anonym även vid andra lyssningen. Och dropet som leder till EDM-breaket gör mig lite lätt besviken. Men det används ju flitigt i exakt allt på P3 så det funkar ju bevisligen.

Edward Bloms Livet på en pinne är musik som ingen har hört sen 60-talet. Åtminstone inte i program för modern musik. Det här är så gammeldags och så udda att det mycket väl kan funka. Det är liksom en kul revyvisa med text om allt det goda som en livsnjutare som Edward uuppskattar i livet. Så gammaldags att det bara går att skratta åt. Eller med. Och jag kan inte låta bli att gunga med och sjunga med: ”sill i dill, sill i dill, med potatis till”.

Kikki Danielssons Osby Tennessee är en självbiografisk countryvisa som rakt igenom andas svensk-country a la Mats Rådberg och rankarna och av nån anledning kan jag bara tänka på Peta in en pinne i brasan, även om textreferenserna är helt annorlunda här. Texten är ärlig och handlar om Kikkis hela liv och refrängen är lätt att sjunga med i.

Kamferdrops Solen lever kvar hos dig är dansbandshouse helt enkelt. Refrängen är supereffektiv. Den klistrar sig fast och går inte att få ur huvudet vare sig man vill eller inte. Precis som en riktigt bra dansbandsschlager. Sen har det lagts på en tropical house-produktion som gör låten till en märklig mash up som väldgit mycket påminner om när man på 90-talet gjorde covers på stora 80-talshits i Eurodisco-tappning. Men nu med house-saxofon i stället.

Benjamin Ingrossos Dance you off är den tydligaste finalisten i veckans startfält. Säger jag redan så här tidigt. Hoppas att jag inte har fel. Det är så mycket Justin Timberlake-lån med Michael Jackson-känsla i Benjamins sång men allt är smart och snyggt ihopsatt till en låt som kommer erbjuda maximal möjlighet till att visa upp Benjamin på scenen. Han skulle behöva få en total black out på scenen för att inte gå vidare. Säger jag nu innan jag sett en sekund av vad han ska hitta på i sitt nummer, eller ens hört honom sjunga den live.