Efter andra genomsjungningen pratar Rikard igenom låten med Sara Isaksson vid flygeln.

Samtidigt visas scenkläderna upp på galge.

Svart, svart, svart. Igen.

På flygelns lock visas bilder från Rikard Wolffs liv.

Sången i andra genomsjungningen går så där. Rikard får en tupp och när han tar i får han ett rejält knarr i sitt redan stora vibrato.

Med Rikard på scenen, bakom en flygel, sitter Sara Isaksson och lyfter den här vackra svensktoppsballaden när hon kommer in och sjunger en stämma i slutet.

Första genomsjungningen går bra. Rikard är kanske lite mer nedtonad i sin sång än jag förväntat mig, han tar inte i så mycket.

Rikard Wolff har också en pall med sig på scenen, men den bärs ut strax innan han ska börja sjunga.

Efter att Louise fått hjälp av scenen är Rikard Wolff nu på plats. Det är lit ekomiskt på nåt sätt med två sjuklingar så där efter varann. Eller tragiskt. Eller starkt. Att båda orkar genomföra Melodfestivalen trots ganska svåra kroniska sjukdomar, Rikard har ju fått nån form av lungemfysem.

Anton Ewalds Begging har en skön Aoo-slinga i refrängen. Veckans Danny-Saade-Lindgren som absolut har möjlighet att gå vidare med ett coolt dansnummer så länge sången håller. Lite mer anonymt än jag hoppats på från Kempe, som här satsat mer på produktionen än själva låten. Men visst sitter jag och sjunger med innan låten är slut! Jag gillar ju det här.

Felicia Olssons pampiga Adele-ballad med James Bond-vibbar kommer helt handla om hur hon gör sig på scenen. Går hon igenom rutan så är det här kraftfullt och coolt. En Eurovision-ballad som flera östländer gjort bra på sista tiden, men som också Island fått till med Yohannas Is it true och även Maria Haukaas Storeng (som varit med och skrivit den här även om hon bytt ett av sina efternamn till Mittet) när hon tävlade med Hold on be strong.

Joacim Cans vill beskriva sin Annelie som inspirerad av tidig 90-talspop på svenska, men för mig är det här mycket mera Gyllene Tider från tidigt 80-tal, och Anne-la-la-la-la-lie-delen känns absolut mera Ebba Grön när de var som mjukast och trallvänligast. Coolt med folkvistonerna. Livsfarligt på lördag.

När Swedish House Wives, Pernilla Wahlgren, Hanna Hedlund och Jenny Silver kommer direkt efter Cans blir stilbytet brutalt. Öppningen är betydligt mycket coolare än man tänker sig tjejerna. Men refrängen är gladpop med house-produktion. Dock inte lika direkt som jag hoppats på. Och Eric Saade-ljuden mellan refräng och vers gör mig inte särskilt glad. Men det vägs upp av ett lugnt stick, det snygga brejket och schlagerhöjningen! Som gör mig fullständigt fnittrande lycklig andra genomlyssningen.

Att Erik Segerstedt skulle göra countrypop hade jag inte väntat mig, men hans duett med Tone Damli är en framtida radiohit. Tro mig, Hello Goodbye, som handlar om ett one night stand, kommer spelas sönder i vår och sommar.

Louise Hoffsten gör kompetent gitarrock som påminner mycket av hennes tidiga låtar. En 2000-talets Let the best man win med skönt riv i rösten. Det här kommer jag sjunga med i när det spelas på radio, jag komemr gilla det, men jag kommer inte spela det i min iPod.

Rikard Wolff kommer nog dela Sverige. Som han berättade i vår tidning i dag att han ofta gör. Det här är finstämd visa, men de som inte gillar Rikard kommer avsky detta. Jag gillar det, för att det bryter av i tävlingen. Men risken är att det här blir lördagens kisspaus. Men så kommer Sara Isaksson in och låten lyfter igen. Jag hade glömt bort det från första genomlyssningen. Den får en helt annan karaktär med hennes röst till Rikards.

Copacabanana är precis den Sean Banan-låt som barnen kommer älska att se på lördag. Med uppräkningen av massor av kända namn kan vi räkna med att det kommer hända så mycket på scenen att man knappt kommer hänga med. Konfetti i mängder. Men den är inte lika lekfullt direkt som Sean den första banan var förra året. Den känns lite mer beräknande. Och därför mindre kärleksfull. Får se på repen.

Rikard Wolff gör en chanson där han sjunger om En förlorad sommar.

Det här är sprött, han har ju inte världens starkaste röst, men Toma Andersson-Wij har skrivit en vacker visa åt honom.

Det här är något för alla de som inte orkar med dance-produktioner. En klassisk vis-ballad som växer när grymma Sara Isaksson plötslgit dyker upp och sjunger sista versen och en refräng med honom.