Suzi P var bland de första som kom till festen.
Erik Segerstedt jobbar med…
…Robin Bengtsson.
Och programledarna är här också, Lina Hedlund, David Sundin och Linnea Henriksson.
Robin Bengtssons sista genomsjuning och han känns väldigt säker på scenen. Kanske är jag lite underväldigad av scenshowen efter att ha blivit så överväldigad av låten igår vid uppspelningen.
Jag hade velat få lite mer av ett slag i magen här, lite mer umpf i showen. Det kanske kommer när de får ordning på ljuset ordentligt.
När han kliver upp på step up-brädan (som han alltså inte kommer att använda, för tydlighetens skull) får jag syn på Robins superblingade skor.
Nu blev jag genast betydligt gladare över hans kommande outfit. För oftast repar man i rätt skor på torsdagen trots att man inte använder sina scenkläder. Just för att man ska känna hur golvet funkar i rätt skor.
Inga löpband eller andra träningsredskap på scenen den här gången.
– Men jag hittade en step up-bräda som du kan få låna inför sista genomsjungningen, säger Henric von Zwegibegk och ställer ner den på scenen framför Robin Bengtsson.
– Är den också dyr? blir det kryptiska svaret.
Nu jobbar Robin Bengtsson med Zain Odelstål och Dennis Bröchner som nummerkreatörer. De är antagligen dyrast i Mello men också värda det. Men kanske det som Robin syftar på med ”också dyr”.
Robin Bengtsson förlitar sig på skuggspelet bakom sig, där dansande figurer stärker hans sång och som han till viss del styr med sina rörelser.
Ibland sjunger han till figurerna, som gestaltar honom själv och den han sjunger till, i den här kärlekssången. Men även i andra genomsjungningen syns själva berättelsen i skuggfirgurerna så dåligt att jag är osäker på om tv-publiken ser eller tar det till sig.
Det måste bli betydligt tajtare för att funka.
När Robin sen kliver ner från podiet är det ljuset som strålar kring honom som blir starkare och starkare i takt med låten.
Han sjunger som alltid väldigt stabilt, men det finns en del att jobba på för att få till tv-bilderna här.
Robin Bengtsson är helt ensam på scenen. Han står på en liten plattform.
På skärmarna bakom honom rör sig skuggfigurer i nåt som känns som som en drömvärld genom gigantiska gardiner.
Men ljus och effekter ser inte ut att funka perfekt i den här första genomsjungningen. Robin är i kolmörker i vissa partier och när man tittar på tv-skärmarna så ser man inget av skuggspelet bakom honom alls, utan bara Robin i bild. Det finns lite att jobba på här…
Medan nummerkreatören Zain Odelstål går igenom numret med Robin Bengtsson visas hans scenkläder upp på galge.
Vit minsann. En pyjamaströja? Hmm. Vi får se hur det ser ut på.
De har riggat för Robin Bengtsson på scenen och mitt i allting finns något som ser ut som ett flick- eller pojkrum. Med idol-bilder på Carola, Lili & Susie och hästar.
Det byggs upp en plattform också. Ska bli väldigt intressant att se det här…
Artisterna presenteras i startordning. Alla får ge sina bästa artistposer på scenen för att verka coola, härliga, snälla, sköna eller vad man helst strävar efter. Snygga, kanske allra mest.
The Mamas
Suzi P
Robin Bengtsson
Malou Prytz
OVÖ
Sonja Aldén
Felix Sandman
Och så hela gänget, så klart.
Nu får vi höra alla låtar en gång till. Jag uppdaterar det här inlägget och sammanfattar låt för låt efter en andra lyssning.
The Mamas är värme och soulig glädje. Det här är inte alls omöjligt att tänka sig i finalen. Och att de kan sjunga vet vi ju. Men det är nästan så att man fnissar till när handklappspaertierna kommer, speciellt i breaket är det så smart och utstuderat uttänkt att jag bara kan skratta med. För visst hörs det även ett skratt i bakgrunden från den (förinspelade?) kören.
Suzi P sunger vibea men det låter som vajpa. Hon har skön attityd i rösten och jag ser fram emot att se var det här vägen på scenen. Kan hon få till en Ace Wilder-wow-effekt så kan det här överraska, men det kommer krävas mycket på scenen då.
Robin Bengtsson har ett snyggt driv direkt i första versen som leder fram till en käftsmäll till effektiv refräng som lär ta hem alla hjärtröster som behövs. Och sen tar den här låten vägen lite precis överallt. Jag har ingen aning, det känns som att Robin andas in lite lustgas och bara låter allt släppa loss åt alla håll.
Malou Prytz Ballerina har en suggestiv inledning som leder fram till en snygg refräng som låter precis som massor av hits som vi har hört förut. Låt mig tänka lite så dyker det kanske upp i huvudet framåt fredag. Mycket tydligt Sia- och Rihanna inspirerat i alla fall, men vilken låten är mest inspirerad av sitter fast i hjärnan och vill inte komma ut just nu.
OVÖ gör väldigt lättillgänglig rap som kan funka på melodifestival-publiken. Den är glad och rätt mjukt producerad för att funka på en bred tv-publik. Här beror det mycket på vad de gör av scenframträdandet.
Sonja Aldéns Sluta aldrig gå är en klassisk schlagerballad. Sonja sjunger fantastiskt så kanske kan hon få med sig tv-publiken med sin röst som hon gjorde 2007. Men jag tror att hon får det tufft i det här startfältet.
Felix Sandman gör den låt som verkligen växer mest från en första till andra lyssning. Det här är snygg och lite trulig pojkpop-Ed Sheeran-vers som trippar fram till en refräng som kanske känns lite konstig första gången man hör det. Det skulle kunna vara den typiska låten som skulle vinna på att gå via andra chansen och därmed få spelas på radio från lördag kväll och växa för alla lyssnare.
Där har ni det. Vi har fått lyssna på alla låtar två gånger. Nu ska jag och Markus Larsson försöka sammanfatta vad vi tycker och se till så att ni får ett tv-inslag på det. Härligt va?