Peter Englund står i kulissen och kollar in Rolandz när de intar scenen. Han har skapat de glittriga kreationerna som Rolandz har på sig. Här finns inget som heter rep-kläder direkt.

Nu förbereder scenteknikerna för Rolandz framträdande. Det lyfts in fyra runda vita plattformar, ett med trumset, på scenen.

De här outfitsen är som gjorda att bocka och buga i.

Vi i pressen kommer inte få träffa Robert Gustafsson en enda gång under veckans deltävling. Han är nämligen sin karaktär Roland Järverup hela tiden. Det är inte jättelätt när man ska göra intervjuer…

Det står till och med Roland Järverup på hans ackreditering.

Nu får vi höra alla låtar en gång till. Jag uppdaterar det här blogginlägget vartefter låt för låt.

Emmi Christensson gör en musikalballad med Eurovision-känsla och använder sin musikalröst i refrängerna på ett pampigt och snyggt sätt utan att det tar över för mycket. Sluttonen är helt otrolig och det ska bli väldigt spännande att se hur hon levererar det här på scenen. Ryktet säger att det inte kommer vara något som helst problem. Det här kan Emmi.

Elias Abbas gör definitivt veckans ”nu ska vi festa och ha kul och bara studsa runt och få publiken att dansa”-låt. Det kan gå vägen. Eller så kan det gå åt fanders. Allt beror på om han funkar på scenen och får med sig publiken i sin glädje. Det är då den här typen av Panetoz-, Samir & Viktor-, De vet du-låtar funkar.

Felicia Olsson har en suggestiv första vers som glider över i en stick och refräng som får mig att tänka på Eurovision-låtar från Estland (tänk Sandra Oxenryd 2006) eller Maria Haukaas Storengs duett med Anna sahlene i Melodifestivalen 2009, Killing me tenderly.

Rolandz gör den galnaste låten i årets tävling. Jag kan inte sluta fascineras av och vilja lyssna på texten om hur Roland dansar fuldans med Anette i en boogie woogie som känns mer rockabilly än dansband. Det här får mig att vilja dansa och inte sitta still och jag längtar efter att få se den på scenen. Och jag tror att ni kommer att älska det här på lördag. Det är så genomenkelt och omtyckbart och med Robert Gustafsson i mängder av dialekter. Humor på riktigt.

Olivia Eliasson. Oj, att komma efter Rolandz kan bli tufft på lördag. Det finns en risk att folk fortfarande sitter och pratar om Robert Gustafssons upptåg på scenen och helt glömmer bort den här rätt generiska Taylor Swift-låten som låter som ungefär allt annat som går på radion och streamas just nu. Eller så är det just det som gör att folk kommer rösta, om Olivia övertygar på scenen.

Felix Sandman satsar verkligen allt på att helt byta framtoning efter danshoppandet i FO&O och jag tror att det är helt rätt väg att gå. Det här är en lightversion av Frans med innerlig text och spröd sång till enkelt pianokomp. Och vid andra genomlyssningen växer refrängen. Det här är snyggt. Avskalat. Sant. Okrångligt.

Mariette Hansson gör det som jag förväntat mig. Och hon har utstrålning på scenen som kan räcka långt, men det tar till andra genomlyssningen innan jag riktigt går igång på det här. Kan det vara för ospännande vid en första lyssning? Andra gången gillar jag det här mer. Men jag känner ingen käftsmäll ännu. Hade velat göra det. Men det gjorde jag inte med Måns Zelmerlöws Heroes vid uppspelningen heller. Det kom vid första repet.

Alltså Robert Gustafsson och Rolandz gör det märkligaste bidrag som vi får höra i år, helt klart. Men utan att vara dansande humrar på scenen.

I en boogie woogie sjunger Robert Gustafsson om låghalta Anette som är drottning på dansgolvet.

Eller vad sägs om textrader som:

”Hon har en stil som ingen annan
Hon dricker öl och spottar snus
Lång och låghalt sprider hon sitt ljus”

Robert sjunger på i princip alla dialekter han kan och det här lär bli en solklar favorit på dansbanr framöver. Det går att bugga till och det går att sjunga med i från första textraden, samtidigt som varje formulering är underfundig och svår att hinna lära sig.

Alltså jag kan inte annat än älska det här. För att det är så knäppt. Och kul. Och på riktigt, samtidgit som det är ett enda stort skämt.