Det var lite smått upprörd stämning igår på Euroclub, det officiella feststället som smygöppnade med nordisk fest och sen öppet för alla med ackreditering.

För det visade sig att Euroclub inte accepterar internationella kreditkort utan förväntade sig att alla skulle ha kontanter med sig. Eller ha israeliska kreditkort. Hur tänkte de nu? Euroclub är till för alla tillresta delegationer och alla med ackreditering. Dessutom har man i år sålt biljetter till allmänheten också eftersom det är en ganska stor lokal. Men i huvudsak är det just personer från 40 besökande länder som Euroclub riktar sig till.

Jag råkade höra isländska Selma, Eurovision-legendar, stå och sucka över det faktum att hon så klart inte tagit med sig kontanter. Precis om i princip alla andra på festen.

Det här är ett övergripande problem med hela det israeliska arrangemanget. De tycks inte vilja fråga nån om råd och om nån, som har gjort detta förut, påpekar något så avvisas alla förslag.

Tv-produktionen kan bli den mest katastrofala, tekniskt sett, i Eurovisions historia, med en bildproducent, tv-fotografer och ljuschef och -tekniker som aldrig någonsin gjort en så här stor produktion tidigare och verkligen tagit sig vatten över huvudet. När man inte kan lita på att tv-fotograferna klarar av att göra en inzoomning, eller en kranåkning, så vet man att det är problem. Stora problem. Alla delegationer jag pratat med tycks vara helt rasande över den usla produktionen.

Och i presscentret är en tredjedel av sittplatserna helt oanvändbara för att man inte ser tv-skärmarna därifrån. Och när man påpekar det får man en axelryckning till svar.

I väntan på att få uppträda poserar John Lundvik på bild med Eurovision-fans.

Victor Crone är så klart här och ger intervjuer.

Och även hans låtskrivarkollega, Estlands populära artist Stig Rästa.

Dessutom har jag sprungit på Eurovision-artisten Selma från Island, som också är i stan och minglar.