Sibels Stop har flera sköna vändningar i sitt extremt höga tempo. Refrängen är cool. Just stop pretending. Och bryggorna är coola. Verserna är lite tama, men ett brejk före sticket och just sticket är väldigt coolt. Den här kommer jag vilja dansa till på efterfesten (på lördag får alla 32 låtar spelas) och på dansgolven i sommar. Slutet är väldigt skumt. Stop. Stop stop stop. Stop. Men kul.

 

Py Bäckman sjunger om en magisk stjärna och rimmar på en avstängd hjärna. Men mest upprepar hon sitt god natt till sin prins. Det är långt innan refrängen kommer. När den väl kommer är den lätt att sjunga med i. Jag har läst i olika forum på nätet om hur man spekulerar om vem denne prins är. Några förslag var mer eller mindre morbida.

Låten känns väldigt daterad, tycker ni inte det ni som hört den på nätet? 1994 ringde och ville ha sitt bidrag tillbaka, på nåt sätt…

 

NEO gifter ihop Scissor Sisters och Mika med sin upptempogladpop om månlandningen(!). Växlingen till falsetten gör den lite svår att sjunga med i, men waho waho-partierna är lite kul tycker jag. och om Pernilla har en lite avancerad klassisk schlagerhöjning är det här formulär 1 A. Snyggt, effektivt. Har saknat såna i årets schlager.

 

En av killarna i Lovestoned sjunger Thursdays första vers med ett skönt gung. Men när tjejerna kommer in i refrängen tappar jag intresset. Inte förrän andra refrängen hittar jag tillbaka till låten igen. Och det mer avskalade sticket som leder fram till ett statiskt tydligt artikulerat GIVE ME till höjningen till sista refrängen gör mig på bra humör igen.

 

Anna Bergendahls hesa och mörka röst kommer ni säkert ihåg från Idol. This is my life heter låten och Anna kompas av gitarr nån form av oboe eller fagott eller nåt sånt och senare stråkar i en midtempoballad som vi tyvärr har hört hundra gånger förut. Hon lär få det svårt i årets tävling gissar jag, även om jag gillar de snabba textvändningspartierna i I don’t wanna play, I don’t wanna loose. Blir lite Cher-känsla där faktiskt. Tänk Dark Lady, Saving up your tears och If I could turn back time.

 

Pernillas schlagerpop är nästan för hårt producerad. Det tycker hon själv också. Men refrängen är löjlöigt effektiv. Ett år som är helt svältfödd på trallschlager à la Bengtzing MÅSTE det här ta sig till Globen. Om inte annat för att det BEHÖVS. Men låten i sin helhet är inte i närheten av lika bra som Alla flickor eller jag ljuger så bra. Men slutet är – för att använda mina vänner schlagerboys favoritord – schlagertastic!

 

Noll disciplins Idiot får mig fortfarande att vilja tänka Vildsvin (älskar deras platta Iskallt begär från 1997), men det når inte dit. Det här är inte i närheten av särskilt hårt. Gitarrerna gör det liksom inte till Skatepunk. Det är en banal schlager, med en ännu mer banal text. Kommer krävbas mycket på scenen för att övertyga mig.

 

Bäst i Peter Jöbacks Hollow är hjärtslagen som ligger och dubbeldunkar genom låten. Allra snyggast när de kommer på egen hand. Den här bombastiska musikalschlagern är mer direkt och effektiv än Darins låt förra veckan, men den kanske lovar lite för mycket. Varje uppbyggnad leder till. Ingenting. Bara ner igen till Don’t leave me now I’m hollow. Igen.