Nu är Sigrid på scenen igen och kör en andra gång. Hon har bra energi på scenen och det är här blir en härlig start på lördag.

Det är ett klassiskt ”vi har kul på scenen”-nummer, utan att göra det för rörigt och krångligt.

Mellan sina genomsjungningar går Sigrid igenom numret med koreografen Thomas Benstem och nummeransvariga Lotta Furebäck.

Det här har dragit ut lite på tiden nu. Studiomannen Henric von Zweigbergk säger i högtalarna att det bara är sex minuter kvar av Sigrids reptid och att de måste skynda på.

Varje artist har en bestämd tid att repa och de brukar hinna göra låten tre till fyra gånger. Men Sigrid har bara kört den en gång hittills. Vi får se hur många gånger det blir.

Nu så, får vi se Sigrid sjunga en första gång. Hon gör ett dansigt och ganska studsigt nummer tillsammans med dansarna Lisa Arnold, Keisha von Arnold, Daniel Koivunen och Kenny Lantz.

I slutet av numret lyfter de dessutom upp ”en man ur publiken” som gestaltas av externa dansaren Edvin Karlsson.

Han ska se lite förvirrad ut och det ska givetvis kännas spontant. Han är en ganska bra skådis. Men jag blir alltid lite irriterad över när man ska låtsas få till något spontant som i själva verket är genomplanerat.

Det är givetvis också ”mallen från publiken” som ska lyfta Sigrid i det klassiska Dirty Dancing-lyftet så klart.

Nu är vi på plats inne i arenan i Karlstad och det är snart dags för Sigrid att repa på scenen. Just nu står hennes dansare och testar steg på scenen medan vi hör Sigrid sjunga upp i kulissen.

Häng med här i bloggen så kommer jag att blogga om precis allt som kan tänkas hända under dagen.

Nu får vi höra alla låtar en gång till så i det här inlägget sammanfattar jag intrycket efter andra genomlyssningen.

Sigrid Bernsons Patrick Swayze är betydligt effektivare än jag tyckte vid första genomlyssningen. Refrängen är trallig och kul och det lär bli party på scenen. Versen är mer anonym än refrängen, men det går att göra ett snyggt nummer av den här poplåten. Sticket har ett tydligt handklappsparti.

John Lundviks My turn riskerar att drunkna bland veckans poplåtar. Den här typen av pampig ballad har ofta svårt att hävda sig i Melodifestivalen, men om John får till sitt framträdande och är övertygande i kamerorna så kan den pampiga Eurovision-balladen ha en liten chans att ta sig vidare. Låten får mig att tänka på powerballader som man dansade tryckare till på mellanstadiediscot, men som man också kunde stå och göra stora rörelser till och sjunga med i om man inte hade nån som man ville kramdansa med. Och direkt efter sticket så kan det bli ett gåshuds-moment när John tar i från tårna inför sista refrängen.

Renaidas All the feels är snygg Rihanna-light-pop med lite plinkanden och hennes coola raspiga röst. Men refrängen är lite anonym även vid andra lyssningen. Och dropet som leder till EDM-breaket gör mig lite lätt besviken. Men det används ju flitigt i exakt allt på P3 så det funkar ju bevisligen.

Edward Bloms Livet på en pinne är musik som ingen har hört sen 60-talet. Åtminstone inte i program för modern musik. Det här är så gammeldags och så udda att det mycket väl kan funka. Det är liksom en kul revyvisa med text om allt det goda som en livsnjutare som Edward uuppskattar i livet. Så gammaldags att det bara går att skratta åt. Eller med. Och jag kan inte låta bli att gunga med och sjunga med: ”sill i dill, sill i dill, med potatis till”.

Kikki Danielssons Osby Tennessee är en självbiografisk countryvisa som rakt igenom andas svensk-country a la Mats Rådberg och rankarna och av nån anledning kan jag bara tänka på Peta in en pinne i brasan, även om textreferenserna är helt annorlunda här. Texten är ärlig och handlar om Kikkis hela liv och refrängen är lätt att sjunga med i.

Kamferdrops Solen lever kvar hos dig är dansbandshouse helt enkelt. Refrängen är supereffektiv. Den klistrar sig fast och går inte att få ur huvudet vare sig man vill eller inte. Precis som en riktigt bra dansbandsschlager. Sen har det lagts på en tropical house-produktion som gör låten till en märklig mash up som väldgit mycket påminner om när man på 90-talet gjorde covers på stora 80-talshits i Eurodisco-tappning. Men nu med house-saxofon i stället.

Benjamin Ingrossos Dance you off är den tydligaste finalisten i veckans startfält. Säger jag redan så här tidigt. Hoppas att jag inte har fel. Det är så mycket Justin Timberlake-lån med Michael Jackson-känsla i Benjamins sång men allt är smart och snyggt ihopsatt till en låt som kommer erbjuda maximal möjlighet till att visa upp Benjamin på scenen. Han skulle behöva få en total black out på scenen för att inte gå vidare. Säger jag nu innan jag sett en sekund av vad han ska hitta på i sitt nummer, eller ens hört honom sjunga den live.

Sigrid Bernson är först ut i veckans startfält med låten Patrick Swayze. Det är en upptempolåt som i öppningen låter väldigt mycket Black eyed peas, jag snor det från Markus Larsson som sitter intill mig, och vi enas om att det är ”I gotta feeling”.

Texten går ”I’m gonna lift you up just like Patrick Swayze”. Vi kan nog räkna med lite dirty dancing-referenser på scenen, inklusive lyft.

Refrängen och versen skiljer sig inte så mycket från varandra vid en första lyssning, de flyter ihop lite för mycket för at jag omedelbart ska vilja studsa i min stol här där vi sitter och lyssnar. Men samtidigt är det en glad låt som känns som ett tydligt första bidrag på lördag.