Om man istället hade koreograferat Oscar och Dennis så hade nog det här funkat bättre. För nu på repet ser det faktiskt för fånigt ut.

Det kanske blir bra med folk i arenan, men nu vrider jag på mig i min stol.

Arvid är ändå ganska charmig och sjunger bra. Men det känns som att teamet satsat allt på att få honom att hitta rätt kameror och vinklar och liksom lämnat de andra grabbarna vind för våg och struntat i att de också skulle behöva lite regi.

Eller så kommer de ändå inte synas i tv-bilderna mer än några sekunder och då kanske det inte spelar någon roll…

Jag har svårt att ta SMILO på allvar. När Dennis och Oscar låtsas-dj:ar ”lite spontant” bakom dj-båset och det liksom bara rakt igenom känns på låtsas.

Där inte en rörelse känns menad på riktigt. Arvid sjunger helt okej.

Men inget känns på riktigt. Jag är riktigt nervös över hur det här ska funka inför publik ikväll. Jag undrar om SMILO:s gäng riktigt har förberett dem på det här ordentligt.

I sista genomsjungningen får vi se en hel del pyro också. Under genrep och sändning kommer garanterat bollarna att studsa in i elden på scenen. Vad händer då? Eldkatastrof? Brandvakterna kommer få ha stenkoll.

Nej, jag studsade inte iväg nån boll in i pyrot med flit. Men det finns stor risk för att det sker under genrep eller sändning.

Foto: Robin Lorentz-Allard

Andra genomsjungningen. Självklart letade ballongbollen sig fram till mig.

Måttligt road.

Gaaah, lämna mig ifred!

Foto: Robin Lorentz-Allard

Det är lite knepigt med en tävling där all musik är förinspelad och alla i en grupp inte sjunger. Här til exempel där Arvid sjunger i stort sett hela låten medan Dennis och Oscar står och låtsasvrider lite på rattarna i DJ-båset och studsar lite upp och ner.

I andra refrängen får Dennis och Oscar in mikrofoner och sjunger med lite. Sen studsar de vidare där bakom.

Och typ sex-sju stycken såna där SMILO-ballonger studsar fram bland publiken.

Scenkläderna visas upp på scenen. Vita jakcor och tröjor med svart tryck.

Arvid Ångström är SMILO:s frontman. Det är han som sjunger i stort sett hela låten framför DJ-båset där Dennis Babic och Oscar Berglund Juhola står.

I slutet av låten kliver alla tre upp på DJ-båset medan två stora SMILO-bollballonger kastas ut till en ganska oengagerad presspublik. Det kommer nog bli mer studs i bollarna på genrepen.

Det här är faktiskt väldigt publikfriande. Blipp-slingan sitter snabbt i huvudet och det känns ganska lätt-tuggat. Enkelt att ta till sig. Och Arvid är charmig på scenen.

SMILO har tydligen med sig en sån där boll på scenen.

En SMILO-boll. Jag hoppas att den inte kastas ut på oss i pressen. Jag var inte ensam om att rynka på näsan när jag fick syn på den.

(Ja, kalla mig gammalgubbig och mossig, det är okej, men låt mig jobba, kasta ingen boll på mig)

Scenteknikerna håller på att göra i ordning inför SMILO:s nummer och man har rullat in vad som ska se ut som ett enormt dj-bås på scenen. Med en jättestor tv- eller LED-skärm.

Nu får vi höra alla låtar en gång till. Jag uppdaterar det här inlägget efter hand.

SaRaha känns Lejonkungen i soundet och har en smittande glädje som kan leda långt om hon lycka få till den känslan på scenen också. Det här är lite skoj, men kan lika gärna floppa som Simone Morenos Aiyaeh eller Mary N’Diayes Gosa som göra succé i stil med The Moniker eller Hasse Andersson. Titeln Kizunguzungu betyder yrsel. Och det finns risk att den här låten ger yrsel efter för många lyssningar.

Swingfly. Jag kan inte släppa att det låter som Outrun, eller nåt annat blippigt 80-talstvspel i bakgrunden. Och Swingfly låter arg i sina rappade verser. Men Helena Gutarras sjungna refränger är tydliga och väldigt hookiga.

SMILO:s Weight of the world blir verkligen en Avicii-lillebror, inklusive Hey brother-mellanspel och ah:ande slingor. Men vid andra genomlyssningen har låten ingen egen personlighet. Det här vill vara Swedish House mafia och Alesso och Kygo. Men inget eget.

After Darks Kom ut som en stjärna har veckans tydligaste schlagerrefräng. Men frågan är om någon röstar på det här 2016. Christer Lindarw behöver sikta på de som älskade Hasse Andersson förra året. Då kan det gå vägen. Det här måste kännas kul på scenen. Och han får inte framstå som en surkärring, utan som en glammig stjärna. Med veckans bästa ord: ”Lady Gagalicious”. Och ett handklapp-parti.

Lisa Ajax My heart wants me dead känns fortfarande personlighetslös vid andra genomlyssningen. Hon kommer behöva fullkomligt briljera på scenen för att sätta avtryck och sin egen personlighet i det här. Det är ytterst kompetent och snygg radiopop, men ajg saknar Lisa Ajax i det här. Förhoppningsvis kommer det på scenen.

Boris Renés Put your love on me smittar. Det här känns som ett kärleksbarn mellan Robin Thicke och Guy Sebastian. Med en lätt refräng som redan på andra uppspelningen riskerar att bli tjatig. Men det betyder ju också tydlig. Men tjatig. På slutet undrar jag varför den inte tar slut snart.

Oscar Zias Human kan bli årets Melodifestival-ballad. Att den går ut sist i startfältet vittnar om att SVT möjligen identifierat den på det sättet. Om Oscar klarar av att leverera den här med övertygelse på lördag så borde det här kunna bli en stor hit. Oscars engelska är inte perfekt och sånt retar jag upp mig på. När han sjunger other till exempel. Och sväljer o:et så att det blir ett ö i stället. Men hooken i Human är supertydlig, jag gillar 80-talstouchen på soundet, med syntarna i bakgrunden.