Sylvester Schlegel tycks flirta lite med The Arks och Ola Salos svartvita färgsättning när de vann med The worrying kind.
Tv-skärmarna bakom honom på scenen har svartvita mänster som byts ut succesivt.
Jag reagerar likadant den här gången. Så fort jag hör Sylvester Schlegels sång ryggar jag tillbaka. Han öppnar i nån slags falsett.
Men det är inte sången som är hans styrka. Även om jag gillar den när vi nått fram till refrängen. Bygdens son handlar om att lämna hemorten för storstaden och drömma om att komma hem igen som någon helt annan, någon som har lyckats, nått framgång.
Den här texten berör verkligen. Men frågan är om Sylvester kommer få folk att lyssna ordentligt. Han behöver Håkan Hellström- och The Ark-publiken behöver rösta rejält.
Oj, jag har aldrig hört Sylvester Schlegel sjunga. Att han skulle ha en så ljus sångröst förvånar mig. Och dessutom gör han en hel del partier i nån slags falsett.
Det här är mer Håkan Hellström:igt än The Ark. Svensk pop och precis som för Håkan är det inte sångröstens kvaliteter som är hans styrka. Men han behöver leverera sin Bygdens son med ett jäkla röj och pondus på scenen för att lyckas få det att funka den här veckan.
Min kollega Frida hälsade precis på hemma hos Sylvester Schlegel. Kändes det i alla fall.
Sylle har inrett sitt hotellrum med egen vinylspelare och skivsamlingen för att känna sig som hemma.
Sylvester Schlegel dök precis upp i hotellreceptionen och bad om att få kvällstidningarna.
Han lät besviken när jag sa att vi inte hade skrivit något om honom i dagens tidning.
