Sylvia Vrethammar har en tvådelad vit klänning som passar perfekt till bossavisan hon sjunger.

Sylvia Vrethammar ska dessutom ha en riktig sambaklänning på sig på lördag. Vit med fjädrar. I dag visas den bara upp på galge. Den är tvådelad för er som undrar.

Till andra genomsjungningen har man flyttat fram dansaren till framför plexiglas-bokstäverna.

Efter genomsjungningen säger hon till sin koreograf:

– Jag försökte lugna ner mig så mycket jag kunde.

Verkar som att hon fick rådet att inte tagga upp för mycket efter första genomsjungningen.

Sylvia Vrethammars visk-sjungande funkar bra i den här samba-bossa novan. Hon verkar ha roligt på scenen när hon gör den.

Mellan genomsjungningarna känner hon på hur hon ska gå mellan bokstäverna och få till den lilla dansen i mellanspelet.

– Jaha det var det det, då var vi klara, skrattar hon.

Sylvia Vrethammar kör som sina paradnummer. Det här är en sexig samba och Sylvia trampar små små steg hela tiden.

Visk-sjunger ibland med hes stämma.

Och så kommer husdansaren Daniel Gill in och leder Sylvia i en flirt på scenen.

Sylvia Vrethammar svänger igång redan innan låten börjat, men snubblar nästan när hon ska snurra runt ett varv.

Nu rullas det in gigantiska genomskinliga bokstäver. Ska vi gissa på plexiglas?

S Y L V I A stavar de i alla fall. jag blir lite perplex för låten speglar ju så mycket enkelhet och vardag. Det gör inte riktigt de här bokstäverna.

Sorry alla Army of Lovers-älskare. Rockin the ride är ingen ny Crucified, Obsession eller Sexual revolution. Det kan säkert bli ett kul shownummer på scenen, men låtmässigt är det för konstigt, enformigt och ohittigt – trots att titeln upprepas nästan lika många gånger som Gosa. Men det är fantastiskt skoj att höra La Camillas prata och efter den kommer låten faktiskt igång med en 90-talssångerska som levererar refrängens melodi från att bara ha varit ett sound.

Lucia Pinera kan vara glad att Felica Olsson inte tog sig vidare. Det kan göra att folk istället väljer att rösta vidare Must be love, den här Adele-kopian som vid andra genomlyssningen fortfarande inte sträcker sig längre än till att vara aningens urtvättad och utan personlighet, men en skön r n b-låt för alla som saknar en midtempo-ballad i finalen. Det är inte dåligt och Lucia kan sjunga. Jag sjunger med nu till och med, men det är lite urtvättat.

Robin Stjernbergs You bryter av från Lucia trots att det också är en midtempoballad. Det här är Idol-rock som också vill vara lite U2-arenor, men Robin vinner på den sköna you-oo-oo-oo-joddlingen i refrängen som bryter av soundet och ger låten en härlig och helt egen personlighet.

Sylvia Vrethammars Trivialitet påminner med flera koppar te om Maja Gullstrands onanilåt Här för mig själv om ni minns den. Även här handlar texten om att må bra även om det kanske inte handlar om samma egenmys som Maja sjöng om. Men mysigt är det. Andra uppspelningen höjs den några snäpp. Det här bryter av i veckans startfält. Frågan är om Så mycket bättre gett Sylvia tillräckligt mycket ny publik för att hon ska röstas vidare.

Ralf Gyllenhammars Bed on fire kommer in med lugnt pianoklinkande. Men slår snart till som en käftsmäl. En brinnande vit flygel på det tillsammans med veckans tydligaste refräng och textraden ”everything will burn” som lär vara cue för att tända eld på både flygeln och halva scenen. Första riktiga hårdrockslåten i Melodifestivalen som inte samtidigt flirtar med schlagergenren utan bara är en ren hårdrocksballad. Snyggt.

Behrang Miris Ale ale ale-hook i refrängen är livsfarlig den här veckan. Släng in några Alla ska me, Habibi anna, och franska strofer i refrängen och tänk er Upp och hoppa-Frida Muranius glädje med en ännu tydligare refräng som kommer sjungas av Idols Loulou Lamotte och X Factors Oscar Zia. En solklar barnfavorit den här veckan.

Terese Fredenwalls Breaking the silence är fin radiopop i midtempo med jazzvibbar och Maggie Reilly-dist i rösten som kommer funka finfint att köra bil till i sommar, men den här veckan känns den fullständigt chanslös. Får se när hon repar imorgon om jag ändrar mig.

När Ulrik Munther skrev Tell the world I’m here tillsammans med Peter Boström och Thomas G:son känns det som att de satt på sig Bonos solbrillor och ställt sig mitt på scenen till en gigantisk utomhusarena och bara planerat för vad som krävs för att väcka liv i 40000 i publiken. Det här är snyggt. Så U2 det kan bli utan att stöldanklagas. Med Swedish House Mafia-vibbar i refrängen på det. Och en skön refräng där Ulrik skulle ha kunnat gå upp i falsett men inte gör det. Bra! Farligt!

Sylvia Vrethammar gör precis en sån låt som ni räknar med. Det är en liten samba med bossanova-toner. Mysigt. Men fullständigt chanslöst, tror jag.

Trivialitet handlar om en vanlig dag, hon sjunger om espresso, att dra täcket över huvudet.

Men det här är betydligt bättre än Sylvias tävlingslåt från tidigt 2000-tal. Hon har en annan nu bleknar i jämförelse.