Nu får vi se Tennessee Tears vykort och där dyker Jill Johnson upp. Hon är ju den som upptäckt dem och signat bandet till sitt eget skivbolag. Men det känns lite konstigt att hon ska vara med i deras vykort. Där vill man väl höra mer om artisten. Inte den person som upptäckt dem?

Igår tyckte jag att Tennessee Tears såg lite stela ut på repklippet. Men det känns mer bekväma nu. Det är ju också därför man repeterar. För att hitta in i det som kommer på lördagskvällen.

Det är ett ganska stillastående nummer, Jonas och Tilda står intill varandra bakom två mickstativ. Ibland vänder de sig mot varandra, inbland står de sida vid sida.

Men det är bra fart i låten.

I år är det schlagerstäderna själva som avgör om de vill arrangera en välkomstfest på torsdagskvällen eller inte. Som jag har förstått är det Linköping och Malmö som har sagt att de vill göra det.

Så igår var det kommunfest i Linköping. Jag är ju inte på plats förrän på fredagar den här säsongen, men vårt team reporter Schlager-Stina Dahlgren och fotograf Peter Wixtröm var på plats så att ni kan få lite bilder och info om vad som hände.

Maten som serverades var en fullständigt vegansk meny.

Som den journalist jag är försökte jag kolla upp Tilda och Jonas för några veckor sen. Var de bor, vad de tjänar, om de har familjer och sånt.

Jag blev rätt förvånad när den enda Tilda med samma efternamn som jag hittade i Sverige var en 17-årig flicka i Stockholm.

Min första tanke var: ”Men jisses, hon ser väldigt mogen ut för att vara 17”.

Min andra tanke var: ”Men, om hon har spelat med Tennessee Tears i flera år och också bott i Nashville, hur har hon ens hunnit med att gå ut grundskolan?”

Och en tredje tanke:: ”Hur kommer det sig att en 17-åring bildar duo med nån som är mer än dubbelt så gammal som hon är?”

Men sen gick det upp för mig att Tilda bara är ett smeknamn. Hon heter Matilda egentligen. Då gick det lättare att hitta henne. Den (Ma)Tilda som vi kommer få se i Melodifestivalen på lördag är 33 år gammal. Ja, det kändes genast mycket rimligare!

Jag tycker att Jonas och Tilda sjunger bra, men det märks att de är nya när det gäller tv-framträdanden. I det här klippet vi får se känns det som många kameramissar där de har svårt att hitta den kamera där blicken är tänkt att hamna.

Istället gör de ett snyggt liveframträdande för den publik som ännu inte sitter i arenan.

Det är en vanlig miss, att man framträder för de som sitter i publiken och inte de miljoner som kollar på tv, och något som är viktigt att få till för att verkligen gå hem i tv-rutan.

Nu blir känslan lite nervig och stirrig helt i onödan eftersom de båda känns så säkra i sången.

Men det är långt till lördag fortfarande. Den här typen av missar kan och brukar slipas bort, för de allra flesta.

Nu har Tennessee Tears repat klart och vi i pressen har fått ett repklipp utskickat.

Jonas har en gitarr i händerna och börjar sjunga medan Tilda står i mörker intill honom, men det blir ingen särskild effekt när ljuset kommer på henne. Kanske har de bara fel ljus i det här klippet. Annars ahde man ju förväntat sig en effekt av att hon kommer in i sången tillsammans med ljuset.

Och så hamrar refrängen igång och ljuset går upp kring Jonas och Tilda också och avslöjar en bandsättning bakom dem.

På ledskärmarna syns ett lantligt landskap, personer som springer över öppna fält. Färgerna går i sepiaton och det ska kännas country, nostalgi men också modernt, tror jag.

Nu kommer alla låtar spelas för oss en andra gång. Jag uppdaterar det här blogginlägget vartefter.

Wiktoria Johansson med All my Life (Where have you been) gör mig fortfarande glad, men efter att ha hört alla låtar oroar jag mig för att det här kan försvinna. Det borde bli en hit, men kanske är folk sugna på något annat och det känns som en stark vecka. Men med en snygg scenshow kan Wiktoria definitivt ta sig till final en fjärde gång.

Eden Alm med Comfortable är skört och bräckligt och en så här stark vecka är jag orolig att hon verkligen kommer behöva gå sönder på scenen för att tränga sig igenom bruset. Och det är inte säkert att det funkar ens då. Det finns andra låtar som sticker ut mer den här veckan och Eden ska också kämpa med att få vet vem hon är.

Uje Brandelius Grytan låter så otroligt mycket 70-tal. Även som Melodifestivalen lät på 70-talet. Inte vinnarlåtarna som folk fortfarande minns, men 80 procent av det andra som tävlade. Det är en otrolgit charmig realistisk visa om en jävla gryta som bränns vid.

Panetoz On my way är samma typ av gladpop som de gjort tidigare, men med ett uns av vemod i tonen, samtidigt som det är en partylåt. Min kollega Stina påpekar hur snuskig texten är. Eller åtminstone kan tolkas som. Eller vad säger ni om:

Har en gäri om my mind som älskar min grind
Wiki wiki wild har en freaky mind
Alltid är det vibe alltid by my side

Låter ju ganska mycket som att I’m on my way verkligen bokstavligen kan beskrivas som att någon är på väg att komma, om man säger så…

Tennessee Tears Now I know börjar lugnt, Jonas sjunger första versen och sen kommer Tilda in i refrängen när tempot också drar igång. Det här är snygg countrypop. Shallow finns verkligen tydligt där i bakgrunden, men det brukar vara en fördel i Mello-sammanhang, igenkänningen. Det kommer bli en tuff vecka det här, jag vet inte om den här eller Wiktorias låt är starkastl, men jag får en känsla av att de kommer battla med varandra.

Maria Surs ballad Never give up är typen av låt som egentligen bara återfinns i Eurovision. Knappt i Melodifestivalen längre. Men det är inte mossigt, det är en modern stark ballad och med Marias bakgrundshistoria, som flykting från Ukraina, kan det här verkligen beröra på scenen. Men det hänger på att man gjort ett scennummer som griper tag och att hon levererar sången och närvaron på max.

Theoz Mer av dig med visselslingan, som Markus Larsson så klart avskyr, får mig att skratta och svänga med. Det här är Dannys Snacket på stan i ny Mello-förpackning och är en perfekt avslutning på tävlingskvällen. Det här är den typen av glad barnpop som samtidigt är tillräckligt effektiv och oförarglig för att även föräldrar (och Tobbe Ek) ska sjunga med, gilla känslan och rösta.

Så där, det var alla veckans låtar, uppspelade två gånger. Nu ska jag och Markus Larsson samla våra intryck och spela in lite tv om vad vi tycker och tänker och gissar om utgången den här veckan.

Tennessee Tears gör låten On my way och det här är den countrypop som jag tror att många hade hoppats att Wiktoria skulle tävla med.

Öppningen är verkligen en karbonkopia på Lady Gagas och Bradley Coopers Shallow, men med ett beat över. Och det här känns effektivt och snyggt. Eurovisionfansen kommer tänka på Nederländernas Common Linnets från 2014.

Möjligen kan Tennessee tears stjäla uppmärksamheten från Wiktoria, för det här är en snygg låtstöld, i de trakterna av countrypop som Wiktoria fått framgångar med i Mello förut. Oj, det här kan bli en knivig vecka.