Jag snackade med Tenori igår och Kalle Leander beskrev låten med ett stort leende:

– Det är också klassisk Melloschlager i grunden. Med lite extra allt.

Jag sa att slutet var så mycket att det nästan gränsade till parodi. De skrattade båda två och Alexander Grove, som för övrigt bott i Sverige sen 2015 och är väldigt bra på svenska sa:

– När man blandar genrer så är man på gränsen hela tiden. Country och hiphop till exempel, då får man alltid en första känsla av ”Är det en parodi?” Det är svårt att hitta balansen, så det har vi försökt att göra, så att det inte blir en parodi, bara bra musik, en bra låt.

Kalle fyllde i med den kanske tydligaste beskrivningen av La stella:

– Vi kallar den lite klassisk Mello-opera-crossover, extra allt med lite grädde på toppen. Alex sista Money note där, det är sprejgrädden på Mello-tårtan.

Tenoris sista 20 sekunder känns nästan som en parodi på hur en Eurovision-låt ska se ut, låta och kännas på Eurovision.

Bilden klipper mellan Kalle Leander och Alexander Grove, som sjunger varannan mening, ser på varandra, ler in kameran och så slutar de i gemensam ton, som de tar i från tårna och aldrig liksom låter ta slut, tillsammans med slag i beatet som hetsar vidare, uppåt, uppåt, uppåt i nån form av extas.

Jag bara gapar, vet inte om jag ska gapskratta, eller kapitulera och älska. Jag kollar på de sista 20 sekudnerna gång på gång. Jag. Kan. Inte. Sluta. Titta. På. Tenoris. Avslut.

Tenoris blingade gympaskor fick ni se igår redan, men här är de på scenen nu också.

Svart är ju lite av min hatfärg på Mello-scenen, men om man blingar det så blir det bättre.

Tenori börjar med ryggarna mot varandra och med en halv måne i närbild på på skärmen bakom dem.

Det blixtrar och dundrar på LED-skärmen och så kliver de synkroniserat fem steg framåt på scenen som upptakt till refrängen och då får vi en strålande stjärna på LED-skärmen.

Den bländande stjärnan är centre piece på scenen fram till tonartshöjningen inför näst sista refrängen när vi får ett rejält eldregn på scenen, vattenfall tror jag att de brukar kalla det.

Det är ju knappast som att de här killarna inte kan sjunga och de har en enorm pondus på scenen. Samtidigt finns det en tydlig glimt i ögat i blickarna in i kameran, speciellt från Alexander Grove.

I morgon blir det repitioner som vi i pressen får följa via länk, vi får bilder från SVT och se varje artists sista genomsjungning.

Men redan nu kan jag bjuda på de här skorna:

Kanske årets mest Mello-fierade sneakers. Då tycker jag att man har rätt inställning till den här tävlingen. Ser fram emot att se vad mer Tenori kan tänkas bjuda på den här veckan!

Nu får vi höra alla låtar en gång till. Jag uppdaterar det här blogginlägget vartefter.

Anna Bergendahls Higher power är en snygg uppföljare till Ashes to ashes och Kingdom come som möjligen går mer åt schlagerhållet. Den är uppbyggd för coola effekter på scenen, där refrängen bryter av mot versen. Och Anna sjunger ju alltid bra. Frågan är om tittarna kommer tycka att det sticker ut tillräckligt mycket jämfört med de senaste låtarna.

Lillasyster går mer åt pophållet än förra årets Pretender som var en snygg rockballad. Till our days are over är mer arenapop, och kanske lite Takida, om det inte vore för Martin Westerstrands raspiga rockröst. Man har lagt in en del rockvrål också, kanske för att visa att det faktiskt är rock och inget annat. En tydlig refräng, men den här veckan är startfältet tufft.

Malin Christin gör innerlig göra slut-ballad åt Molly Sandén-hållet, med pianokomp som i sista refrängen får tyngre bas för att lägga till lite power som kan ge ös på scenen.

Tenori gör den typen av operamusikal som sällan hörs någon annanstans än i Melodifestivalen. Men där har den å andra sidan sin självklara plats i tv-publikens hjärta. Och det här är två killar som verkligen kan sjunga och visar det från första ton till sista avslutande crescendo, som aldrig tar slut. Om de är avslappnade, har kul på scenen och inte tar sig själva på för stort allvar kan det här absolut funka.

Medina gör nåt så märkligt som rysk-balkan-etno-pop på svenska med kazoo-truddelutt (eller är det en vuvuzela?). Det sticker ut. Och är både roligt och effektivt, utan att bli töntigt, konstruerat eller hittepå.

Angelino kan överraska den här veckan. Han har funnits med i förhandssnacket sen före jul trots att han i praktiken är okänd. Det här är en modern popballad i Duncan Laurence-land där resultatet helt kommer hänga på scenleverans och att folk tror på vad Angelino sjunger. Möjligen kan han falla på att det redan är mycket ballader och midtempolåtar i finalstartfältet, om folk börjar analysera för mycket.

Klara Hammarströms Run to the hills har tydliga EDM-drop insprängda i en hetsig melodi med flera svårsjungna partier där det verkligen kommer bli upp till bevis på scenen för henne. Jag blir andfådd bara av att lyssna på låten. Den här är skriven för att vinna Melodifestivalen, men då behöver Klara också leverera bättre än hon nånsin gjort tidigare på scenen.

Så där, då har vi hört alla låtar två gånger.

Tenori gör La Stella och det är precis och exakt det du förväntar dig om du vill ha operapop md musikalkänsla.

Det märks att Alexander och Kalle är klassiskt skolade i sångteknik, nästan så att det vid första uppspelningen blir lätt parodiskt.

Det här är trallig schlager som aldrig kommer hyllas av några kritiker, men som publiken brukar gilla, för att inte säga älska, i Melodfestivalen.

Musikalopera med effektiv refräng. Så länge Alexander och Kalle tar det här på skoj och inte sig själva på för stort allvar så kan det här verkligen bli succé på lördag skulle jag säga.

Det är pampigt och Vincero och La Voix och Grande Amore och De tre tenorerna och jäklar vad de tar i på slutet. Härligt!