Terese Fredenwall har med sig två musiker med runda vita skärmar bakom sig på scenen.

Det här är oväntat snyggt. Ser ut som två solar.

Sorry alla Army of Lovers-älskare. Rockin the ride är ingen ny Crucified, Obsession eller Sexual revolution. Det kan säkert bli ett kul shownummer på scenen, men låtmässigt är det för konstigt, enformigt och ohittigt – trots att titeln upprepas nästan lika många gånger som Gosa. Men det är fantastiskt skoj att höra La Camillas prata och efter den kommer låten faktiskt igång med en 90-talssångerska som levererar refrängens melodi från att bara ha varit ett sound.

Lucia Pinera kan vara glad att Felica Olsson inte tog sig vidare. Det kan göra att folk istället väljer att rösta vidare Must be love, den här Adele-kopian som vid andra genomlyssningen fortfarande inte sträcker sig längre än till att vara aningens urtvättad och utan personlighet, men en skön r n b-låt för alla som saknar en midtempo-ballad i finalen. Det är inte dåligt och Lucia kan sjunga. Jag sjunger med nu till och med, men det är lite urtvättat.

Robin Stjernbergs You bryter av från Lucia trots att det också är en midtempoballad. Det här är Idol-rock som också vill vara lite U2-arenor, men Robin vinner på den sköna you-oo-oo-oo-joddlingen i refrängen som bryter av soundet och ger låten en härlig och helt egen personlighet.

Sylvia Vrethammars Trivialitet påminner med flera koppar te om Maja Gullstrands onanilåt Här för mig själv om ni minns den. Även här handlar texten om att må bra även om det kanske inte handlar om samma egenmys som Maja sjöng om. Men mysigt är det. Andra uppspelningen höjs den några snäpp. Det här bryter av i veckans startfält. Frågan är om Så mycket bättre gett Sylvia tillräckligt mycket ny publik för att hon ska röstas vidare.

Ralf Gyllenhammars Bed on fire kommer in med lugnt pianoklinkande. Men slår snart till som en käftsmäl. En brinnande vit flygel på det tillsammans med veckans tydligaste refräng och textraden ”everything will burn” som lär vara cue för att tända eld på både flygeln och halva scenen. Första riktiga hårdrockslåten i Melodifestivalen som inte samtidigt flirtar med schlagergenren utan bara är en ren hårdrocksballad. Snyggt.

Behrang Miris Ale ale ale-hook i refrängen är livsfarlig den här veckan. Släng in några Alla ska me, Habibi anna, och franska strofer i refrängen och tänk er Upp och hoppa-Frida Muranius glädje med en ännu tydligare refräng som kommer sjungas av Idols Loulou Lamotte och X Factors Oscar Zia. En solklar barnfavorit den här veckan.

Terese Fredenwalls Breaking the silence är fin radiopop i midtempo med jazzvibbar och Maggie Reilly-dist i rösten som kommer funka finfint att köra bil till i sommar, men den här veckan känns den fullständigt chanslös. Får se när hon repar imorgon om jag ändrar mig.

När Ulrik Munther skrev Tell the world I’m here tillsammans med Peter Boström och Thomas G:son känns det som att de satt på sig Bonos solbrillor och ställt sig mitt på scenen till en gigantisk utomhusarena och bara planerat för vad som krävs för att väcka liv i 40000 i publiken. Det här är snyggt. Så U2 det kan bli utan att stöldanklagas. Med Swedish House Mafia-vibbar i refrängen på det. Och en skön refräng där Ulrik skulle ha kunnat gå upp i falsett men inte gör det. Bra! Farligt!

Terese Fredenwall gör veckans fjärde midtempo-ballad. Det är inget fel alls på Breaking the silence, men det sticker inte ut någonstans. Känns istället väldigt mellanmjölk efter Behrang Miris gladpartylåt.

Jazzinslag och elektro med sång som påminner om Mike Oldfields sångerska Maggie Reilly i soundet. Men det räcker inte till att vara i närheten av Moonlight shadow.