Tess är som bäst i sina pratade partier och i refrängen. Det hade varit coolt om hon hade gått helt Grace Jones i den här låten.

Det här är ett coolt nummer och det har lyfts sen torsdagens rep.

Mellan genomsjungningarna rättar nummerkreatören Dennis Bröchner till Tess outfit, medan kollegan Zain Odelstål går igenom hennes koreografi.

På scenens led-golv märks artisternas startpositioner ut så att de ska hitta rätt innan numret går igång.

Tess får in vatten att dricka och dessutom en sån här pipa, eller vad man säger att det kallas, för rösten.

Det brukar vara väldigt torrt i luften i den här typen av arenor så det här är för andning och röst.

På det vi fick se från tordagens rep lät Tess sång inte särskilt bra, men nu är det mycket bättre.

Det gör mig lättad. Jag vill att artisterna på scenen ska få göra sitt bästa.

Jag träffade Tess Merkel tidigare i veckan för att prata om hur det känns att satsa solo för första gången efter över 20 år i Alcazar.

Och nu hann jag redan prata med Tess efter hennes rep också. Hon tyckte själv att sången blivit lite svajig.

– Jag blev lite andfådd i slutet för att vi hade kört så många gånger så när jag lyssnade efter så var det lite svajig sång. Men det kommer jag naila, det ska vi fortfarande fokusera på. Det här är ju fortfarande bara rep, vi kan putsa på miljoner saker till på lördag, men det viktiga är att vi har kul och njuter.

Alltså den här hatten. Eller vad är det?

En fascinator?

Vilken jäkla kreation. Fastspänd med ett bälte under hakan.

Börjar få ordentliga s/m-vibbar här. Finns det färgglad s/m? Det här kanske är schlager-s/m istället för schlager-sm?

Dennis Bröchner är uppe på scenen och rättar till Tess Merkels outfit mellan genomsjungningarna. Han har skapat numret tillsammans med Zain Odelstål.

Det är väldigt mycket lack. Jag tycker att det här är urläckert. Men måste vara så jobbigt att sätta på och ta av. Och otroligt svettigt. Inte undra på att Tess Merkel har egna dansare med sig.

Husdansarna skulle haft svårt att både hinna få på och av sig kläderna och se hyfsat okej ut inför nästa nummer efter att ha krängt av sig de här lack-outfitsen.

Nu har SVT släppt ett klipp från Tess Merkels scenrepetition av Good life.

Den långa scenen ramas in av rosa linjer och golvet blir till en rosafärgad catwalk.

Hon har en rosa lacktopp till långa mörkrosa discobyxor. I refrängen kommer hennes fyra dansare Fatou Bah, Sanna Jansson, Carin Mårtensson Årenäs och Louise Wallentin in gula lack-outifts, med hattar som får mig att tänka på väldigt moderiktiga flygvärdinnor från 60-talet.

Tess har aldrig varit den med den starkaste sångrösten i Alcazar, men det behövs inte heller i Good life. Hon har två prator, som låter Madonna och Army of lovers och verserna ligger också lågt och nästan pratas fram. I refrängerna har hon hjälp körsångerskan Sara Nordenberg som stärker upp i kulissen.

Nu får vi höra alla låtar en gång till. Jag uppdaterar det här inlägget med ett andra intryck av varje låt.

Tess Merkel gör mig förvånad. Det är mer Army of Lovers än Alcazar, speciellt med den pratade och nästan stönade inledningen. Och sen har den en så tydlig 70-talsdiscorefräng att Donna Summers borde vara avundsjuk. Min kopp te? Ja, tack.

Lovad låter som Miriam Bryant och Molly Sandéns kärleksbarn. Balladen är snyggt uppbyggd och kan absolut få en plats på många spellistor efter lördag, men den kan ha svårt att sticka ut. Lovad måste leva ut alla sina känslor på scenen för att få publiken att känna det hon sjunger om. Då kan det gå vägen.

Efraim Leo gör generisk upptempo-pop som kan få svårt att sticka ut på lördag. Best of me hade kunnat sjungas av minst ett dussintal andra manliga artister, eller pop-pojkar. Han behöver stå ut ordentligt på scenen. Men det har ju hänt förut. En bra artist kan få de flesta låtar att flyga.

The Mamas In the middle är precis det som förväntas. Alla har solopartier och så sjunger de refrängen tillsammans. Det här är glädjegospel med woohoo-partier, fingerknäpp, handklapp och allsångspartier. Möjligen skulle den behövt lite mer av ett driv framåt, även fast den växer genom låten.

Sannex är dumheter. Tre minuter dumheter. ”Jag har bantat inför detta men nu ska jag fanimej bli mätt”. Alltså man kan sjunga med direkt och det är såm mycket glädje i allt det knäppa att jag blir alldeles lycklig. Och lite rädd för mig själv.

Clara Klingenströms P4-ballad riskerar att drunkna mellan Sannex och Eric Saade. Det här är inte en dålig låt, utan midtempo med fin svensk text som absolut kan bli en radiohit. Men den här veckan kommer hon behöva göra sitt livs framträdande för att sticka ut.

Eric Saades Every minute känns väldigt internationell. Det här kan absolut bli en europeisk hit. Väldigt mycket Eurovision. Det här är modern och snygg pop med orientaliska influenser och en snyggt vemodig känsla i oonananana-hooken. Det är speciellt med samma toner och snarlik melodi i både vers och refräng. Men det funkar snyggt.

Och där har vi fått höra alla låtar två gånger.

Nu kör vi igång med uppspelningen. Tess Merkel är först ut med låten Good life.

Tess börjar med ett pratat parti, som känns väldigt klassisk disco och Donna Summer och Army of Lovers och så klart en del Alcazar, utanför Melodfestivalen. Oj, det här är ganska mycket min kopp te skulle jag säga.

Hon har en oohohhooh-hook i refrängen som gör mig alldeles glad.

Alltså de pratade partierna i öppningen och i sticket är väldgit mycket Army of Lovers och Jean Pierre Barda-känsla.

Jag känner Boney M-vibbar och gillar det här.