Det blev ett konstigt år för The Mamas, som vann Melodifestivalen förra året och sen ställdes hela året i princip in. Vi pratade lite om det tidigare i veckan.

Det är verkligen guld från topp till tå.

Och här är stövlarna som Loulou Lamotte glömde hemma för att hon behövde gå in dem.

Men nu har de kommit på plats och hon kan ha dem på scenen. Jag förstår att hon behövde gå in dem…

Ashley Haynes fångades på bild precis när hon gjorde lite tunggymnastik på scenen. Eller möjligen pustade ut efter en genomsjungning.

Oj, The Mamas kommer inte låta det undgå någon att de tog hem guldet i förra årets Melodifestival.

Första versen börjar i något som ser ut som samma svarta kläder som de hade förra året, snyggt, elegant, med glitter. Och även samma frisyrer som vi minns dem i.

Men den sekvensen är förinspelad.

För när ljuset kritar ut i vitt och kommer tillbaka är Loulou, Ashley och Dinah helt klädda i segerfärgen guld och helt andra frisyrer.

Det är guld från topp till tå, med stövlar, handskar, mantlar, allt i guld.

På skärmarna bakom dem gifter guldklänningarna ihop sig med glitterguld som sprider sig på led-skärmarna.

Visst hade Loulou glömt sina skor i Skåne, men nu har de levererats i paket med expressleverans till artisthotellet. Skönt!

”Ingen panik” hälsar personen som försett mig med bilden.

Nu får vi höra alla låtar en gång till. Jag uppdaterar det här inlägget med ett andra intryck av varje låt.

Tess Merkel gör mig förvånad. Det är mer Army of Lovers än Alcazar, speciellt med den pratade och nästan stönade inledningen. Och sen har den en så tydlig 70-talsdiscorefräng att Donna Summers borde vara avundsjuk. Min kopp te? Ja, tack.

Lovad låter som Miriam Bryant och Molly Sandéns kärleksbarn. Balladen är snyggt uppbyggd och kan absolut få en plats på många spellistor efter lördag, men den kan ha svårt att sticka ut. Lovad måste leva ut alla sina känslor på scenen för att få publiken att känna det hon sjunger om. Då kan det gå vägen.

Efraim Leo gör generisk upptempo-pop som kan få svårt att sticka ut på lördag. Best of me hade kunnat sjungas av minst ett dussintal andra manliga artister, eller pop-pojkar. Han behöver stå ut ordentligt på scenen. Men det har ju hänt förut. En bra artist kan få de flesta låtar att flyga.

The Mamas In the middle är precis det som förväntas. Alla har solopartier och så sjunger de refrängen tillsammans. Det här är glädjegospel med woohoo-partier, fingerknäpp, handklapp och allsångspartier. Möjligen skulle den behövt lite mer av ett driv framåt, även fast den växer genom låten.

Sannex är dumheter. Tre minuter dumheter. ”Jag har bantat inför detta men nu ska jag fanimej bli mätt”. Alltså man kan sjunga med direkt och det är såm mycket glädje i allt det knäppa att jag blir alldeles lycklig. Och lite rädd för mig själv.

Clara Klingenströms P4-ballad riskerar att drunkna mellan Sannex och Eric Saade. Det här är inte en dålig låt, utan midtempo med fin svensk text som absolut kan bli en radiohit. Men den här veckan kommer hon behöva göra sitt livs framträdande för att sticka ut.

Eric Saades Every minute känns väldigt internationell. Det här kan absolut bli en europeisk hit. Väldigt mycket Eurovision. Det här är modern och snygg pop med orientaliska influenser och en snyggt vemodig känsla i oonananana-hooken. Det är speciellt med samma toner och snarlik melodi i både vers och refräng. Men det funkar snyggt.

Och där har vi fått höra alla låtar två gånger.

The Mamas sjunger In the middle skriven av bland annat Robin Stjernberg och Jimmy Jansson.

det här börjar med pianokomp och fingerknäpp och varsitt textparti för Ashley och Dinah tills Loulou ansluter i refrängen.

Det här är en pampig gospelballad som känns perfekt för The Mamas.

En effektiv refräng och en låt som bygger på och blir pampigare och större genom hela låten. Så som man vill att The Mamas ska låta.

Och så kommer så klart ett allsångs-handklapp-parti inför sista refrängen.

Som jag berättade igår så har The Mamas Loulou Lamotte glömt en del av sina scenkläder i Skåne. Och det syntes även på torr-repet trots att artisterna inte repar i fullständiga outfits.

För det är ju knappast så att Loulou ska ha vinterkängor på scenen på lördag.

The Mamas tycks vilja göra en Herreys.

Att döma av bilderna från torr-repet är det gyllene skor som gäller på scenen.

Det finns ju ingen direkt samlingsplats där man kan råka höra skvaller i år. I vanliga fall hänger jag ju på artisthotellet från onsdagen och där springer man alltid på nån som berättar nåt spännande. Men i år är det ju bara artisterna som inte bor i Stockholm som checkar in på hotellet och något direkt barhäng uppstår ju inte av förklarliga skäl under pandemin.

Då känns det skönt att folk ändå tänker på mig och hör av sig när de råkar höra något som är bloggvärdigt.

Som det här meddelandet som råkade trilla in från oväntat håll:

”Du vet Loulou i The Mamas? Hon verkar ha lämnat delar av sina scenkläder hemma i Skåne. Förstår du paniken?”

Det här känns jobbigt. Undrar om hon måste ut och shoppa nya scenkläder, eller om de budar upp outfiten med expressbud? Eller om nån springare sätter sig i bilen och kör fram och tillbaka och hämtar det som hon glömt? Detta ska utredas!