Lite ljudfix med medhörningen och sen dags för andra genomsjungningen.

Caperna är så skira att de lyser upp när The Mamas svänger med dem. Det är snyggt och gör att det inte känns lite mörkt på scenen.

The Mamas har fått på sig scenkläderna. Det är svart, men också massor av glitter som gnistrar i strålkastarna.

Glädjen är där den ska, men ibland känns det här numret lite för mörkt. Jag skulle gärna ha ännu mer ljus på dem.

Kolla in lite snack med artisterna från presskonferensen igår.

Välkomstfesten i Linköping hålls på en scen. Jajamensan. Alla artister har fått bord till sig själva och sina team. Vi andra har tåbord runt omkring här i Linköpings kongresshall.

The Mamas är här så klart, med sina låtskrivare Herman Gardarfve, Melanie Wehbe och Patrik Sean.

Men allra först på plats var Sean Banan, som stadigt tagit plats i baren.

Vad Sean Banan ska göra här i Linköping är ännu högst oklart, men nåt Mello-relaterat måste det väl ändå vara?

En tredje genomsjungning. Nu får vi in lite vindmaskiner från scengolvets framkant, inklusive lite lätt rök i vinden.

Det är bra energi rakt igenom och det märks att de älskar att göra det här numret.

Mellan genomsjungningarna går nummerkreatören Zain Odelstål igenom numret med The Mamas.

Nu andra genomsjungningen. Det är Ashley som inleder sången och sen kommer Loulou och Dinah in.

Numret är coolt, charmigt och härligt, allt på en gång, där varje mening och ord har fått en bestämd rörelse, utan att det för den skull känns överkoreograferat.

Trots att låten inte känns så mycket Motown som jag hade föreställt mig så känns numret väldgit Motown, klassiska amerikanska tjejband som Supremes. Och de här tjejerna kan sjunga. Jag tror att det här kommer funka jättebra på lördag.

Mellan genomsjungningarna visar studiomannen Henric von Zweigbergk upp The Mamas scenkläder på galge.

Svart. Svart. Och Svart. Kanske inte min favoritfärg på Mello-scenen. Vi får se hur det ser ut på i morgon.

Nu så, är morsorna på scenen, dags för The Mamas.

Öppningen är The Mamas vid varsin mikrofon på scenen. Framträdandet bygger på enkla, men distinkta hand- och kroppsrörelser till låten.

Det får mig att tänka på den coola kören som hänger i taket för er som har sett musikalversionen av Priscilla Queen of the dessert, eller härliga sjungande tjejerna i Disney-filmen Hercules för den delen.

Det är smittande och härligt varmt. En smart öppning av festivalen och kan ge en hel del röster.

Artisterna presenteras i startordning. Alla får ge sina bästa artistposer på scenen för att verka coola, härliga, snälla, sköna eller vad man helst strävar efter. Snygga, kanske allra mest.

The Mamas

Suzi P

Robin Bengtsson

Malou Prytz

OVÖ

Sonja Aldén

Felix Sandman

Och så hela gänget, så klart.

Nu får vi höra alla låtar en gång till. Jag uppdaterar det här inlägget och sammanfattar låt för låt efter en andra lyssning.

The Mamas är värme och soulig glädje. Det här är inte alls omöjligt att tänka sig i finalen. Och att de kan sjunga vet vi ju. Men det är nästan så att man fnissar till när handklappspaertierna kommer, speciellt i breaket är det så smart och utstuderat uttänkt att jag bara kan skratta med. För visst hörs det även ett skratt i bakgrunden från den (förinspelade?) kören.

Suzi P sunger vibea men det låter som vajpa. Hon har skön attityd i rösten och jag ser fram emot att se var det här vägen på scenen. Kan hon få till en Ace Wilder-wow-effekt så kan det här överraska, men det kommer krävas mycket på scenen då.

Robin Bengtsson har ett snyggt driv direkt i första versen som leder fram till en käftsmäll till effektiv refräng som lär ta hem alla hjärtröster som behövs. Och sen tar den här låten vägen lite precis överallt. Jag har ingen aning, det känns som att Robin andas in lite lustgas och bara låter allt släppa loss åt alla håll.

Malou Prytz Ballerina har en suggestiv inledning som leder fram till en snygg refräng som låter precis som massor av hits som vi har hört förut. Låt mig tänka lite så dyker det kanske upp i huvudet framåt fredag. Mycket tydligt Sia- och Rihanna inspirerat i alla fall, men vilken låten är mest inspirerad av sitter fast i hjärnan och vill inte komma ut just nu.

OVÖ gör väldigt lättillgänglig rap som kan funka på melodifestival-publiken. Den är glad och rätt mjukt producerad för att funka på en bred tv-publik. Här beror det mycket på vad de gör av scenframträdandet.

Sonja Aldéns Sluta aldrig gå är en klassisk schlagerballad. Sonja sjunger fantastiskt så kanske kan hon få med sig tv-publiken med sin röst som hon gjorde 2007. Men jag tror att hon får det tufft i det här startfältet.

Felix Sandman gör den låt som verkligen växer mest från en första till andra lyssning. Det här är snygg och lite trulig pojkpop-Ed Sheeran-vers som trippar fram till en refräng som kanske känns lite konstig första gången man hör det. Det skulle kunna vara den typiska låten som skulle vinna på att gå via andra chansen och därmed få spelas på radio från lördag kväll och växa för alla lyssnare.

Där har ni det. Vi har fått lyssna på alla låtar två gånger. Nu ska jag och Markus Larsson försöka sammanfatta vad vi tycker och se till så att ni får ett tv-inslag på det. Härligt va?