Jag har hunnit snacka med de flesta av artisterna över videosamtal idag efter deras rep.

Här har vi Tribe Friday, från vänster är det basisten Robin Hanberger Pérez, sångaren Noah Deutschmann och artisten Isak Gunnarsson.

Det var väldigt charmiga att prata med. När jag bad dem beskriva vilka de är svarade Noah:

– Vi är typ tre stycken småstads-emo-loosers som gör vad vi kallar bubbelgum-emo. Vi är ett garageband i grunden, vi repar hemma och har en studio hemma i huset där vi bor.

Jag tyckte att det var en väldigt gullig beskrivning.

Tribe Fridays sångare Noah Deutschmann kör skotskrutig kjol och nätstrumpbyxor.

Att han dessutom lätt påminner om hur Broder Daniels frontman Henrik Berggren såg ut när Sveriges mesta indieband var som allra mest indie på 90-talet så går det ju inte att tänka annat än 90-tal om Tribe Fridays framträdande.

Men låten är mycket mer Brainpool och Wannadies än Broder Daniel, för er som gillar 90-talspop- och -rock. Och så här såg alltså Henrik Berggren ut när det begav sig, närmare bestämt 1998.

Tribe Friday kör på 90-tal även i sitt framträdande, inte bara i låten, med rosa färger och inklippta bildrutor i tv-bilden.

På scenen är det banduppställning där trion Robin Hanberger Pérez, Noah Deutschmann och Isak Gunnarsson kallat in Zach Liljeberg som lufttrummis.

Scenen har också fyllts med rosamålade högtalare och tv-skärmar som visar svartvita filmer på bandmedlemmarna. Och ett snurrande svartvitt psykadeliskt mönster.

Nu får vi höra alla låtar en gång till i ett svep. Jag uppdaterar det här inlägget vartefter.

Cazzi Opeia kommer vara beroende av ett snyggt framträdande för att slå igenom bruset. Men det är en snygg liten poppärla med discoinfluenser, men långt från Alcazar-hållet och mycket mer av det som Agnes gjort på sin senaste platta.

Lancelot Hedman Graaf gör en otroligt snygg och vemodig visa som har potential att bli en riktig hit. Det här fastnar jag verkligen för. Låten har en intressant text som sticker ut och han lär få väldigt många tjejer att falla för honom på lördag, som att han inte redan hade det.

Lisa Miskovsky gör det som förväntas av henne och det är snyggt. Men hon kommer få förlita sig på all sin charm och scenpersona för att sticka ut. Det är fin gitarrpop, med en liten risk att bli för anonym. Får se hur det ser ut på scenen under repen.

Tribe Friday gör lagom-stökig poppunk med 90-talsnostalgi. Det finns risk att det känns lite för tjatigt, men beror helt på hur de gör det på scenen. Minns att Theoz inte kändes tjatigt trots att han hamrade in sin låttitel nio gånger i varje refräng.

Faith Kakembo gör en powerballad i midtempo som börjar med stämningsfullt pianospel och växer med en pampig kör. Det är väldigt tydligt Adele-inspirerat, och vill ni ha en Mello-referens så tänk Nanos Hold on, men möjligen är refrängen lite för otydlig.

Linda Bengtzing har så klart en quirky text, med en viss del bitterljuva inslag, som en del i att få till en låt som ska kännas Bengtzing. Det här kan absolut funka om folk är sugna på en Bengtzing-comeback, men jag saknar något unik i hooken som klistrar sig kvar för att känna att den ska bli en långlivad framgång. Jag skulle älska att bli överbevisad på repen.

Anders Bagge börjar som en liten trall om att ”sitting here in my apple tree” och så blommar den ut i en rockmusikal åt Meatloaf-hållet, utan det mest svulstiga som köttfärslimpan brukade bjuda på. Låten växer med tonartshöjning efter tonartshöjning och han klämmer till och med in en barnkör (den måste vara förinspelad på lördag, för man får inte ha nån under 16 år på scenen).

Tribe Friday gör Shut me up som är pop förklätt med trummor och gitarrer för att kännas stökigare och skramligare och kunna tillskrivas rockgenren.

Poppunk någon? För er som hängde  med på 90-talet kan man möjligen bli lite Wannadies- eller Brainpool-nostalgisk.

Men Shut me up blir snabbt tjatig vid första genomlyssningen.