Rösten blir raspigare och raspigare för Ulrik för varje gång han sjunger sin Tell the world I’m here.

Men det gör det bara snyggare. U2-rock behöver lite rasp i rösten så 19-åriga Ulrik inte blir för barnslig. Och det blir han inte.

Framför allt inte som kepsen är borta!

Ulrik sjunger från tårna. Det här är kraftfullt och han passar på att dricka mycket vatten mellan varje genomsjungning.

Ulrik Munther står egentligen inte på scenen och gör sitt nummer. han står framför den, på den ramp där steadycam-fotograferna ska kunna springa förbi och filma.

Kolla här, scenen börjar ett trappsteg högre upp bakom honom.

Han har fått ett par snygga kängor på sig också.

Medan Henric von Zweigbergk snackar lite med Ulrik håller scenteknikerna på att styra upp Munthers skärm. Den läckte ljus i nederkant så nu har man fixat till en list som limmas på under repet.

Det är ett väldigt enkelt nummer. Men ändå påkostat. Videon som projiceras på den välvda bakom Ulrik Munther har så klart kostat en hel del att ta fram. Och själva skärmen och projiceringen är nog inte heller helt billig.

Ulrik Munther skippar äntligen sin keps på scenen. Svart är så klart inget vidare spännande i den här festivalen, det vet ni att jag tycker, men det är här är betydligt roligare än Emil i Lönneberga-looken han hade förra året.

Ulrik Munthers låtskrivare kommer inte vara på plats på lördag kväll. Peter Boström ska gifta sig med sin fina Evelina och Thomas G:son är självklart gäst på bröllopet. Så Ulrik får klara sig på egen hand.

Ulrik Munther hittade en föregångare inne i en av salarna i Rådhuset.

Sista genomsjungningen hittar Ulrik dessutom rejält med inlevelse. Han ler och ser ut att ha kul när han sjunger låten.

Men däremot raspar rösten till vid några av de svåraste tonerna. Han får nästan en tupp och går upp i en målbrottsfalsett flera år efter att han kommit ur målbrottet.

Hoppas han inte sjunger slut på rösten redan första repetitionen.

Nu är repet över och vi måste lämna arenan. Mer blogg blir det antagligen ikväll från välkomstfesten i Rådhuset.

Jag funderade igår på om Ulrik har balls nog för att fylla upp den här arenalåten.

Det har han. På dagens repetition visar han det.

Mickstativet förresten. Det plockas inte ut. Ulrik kastar det bara åt sidan medan han sjunger. Lite som Molly gjorde förra året.

Mellan genomsjungningarna passar Ulrik på att plåta ut i publiken. Eller om det är ett självporträtt på scenen.

Och så får han en genomgång av nummeransvariga Mari Ryberger.