Här står man i godan ro och lyssnar på en Malmö-höjdare som hälsar oss välkomna. När Patrik Isaksson glider in och nyper mig i rumpan.

  
Fy, Patrik!

Sista genomsjungningen singlar det finklippt silverkonfetti över grabbarna i sista refrängen framme vid scenen. En bra avslutning.

Det går så där för grabbarna. Främst för Patrik som inte riktigt hittar rätt på scenen. Han gapskrattar själv åt det, knappast något de oroar sig för.

Det här ser snyggt ut på skärmarna, enkelt och tydligt. Men Tommy hamnar lite fel i vissa bilder och ser märklig ut långt i bakgrunden bakom Uno.

Patrik tappar också lite positioner och i slutet en hel kamera:

– Var är min högra kamera? utbrister han när tonerna inte ens ebbat ut och han hamnat tre steg för långt ut på scenkanten.

Mari Ryberger som är nummeransvarig gör sitt bästa för att få honom på rätt plats på scenen.

Stagingen är precis rätt för den här trion. Det är tre män. Tre röster. Och allt fokus ligger där. Inga konstigheter.

Jag måste håll koll på skärmarna för att se, för ibland kändes det som att de hamnade lite skevt på scenen, men det är precis så enkelt som en sån här låt och såna här artister ska ha det på scenen.

Dags för Tommy, Patrik, Uno. Tommy Nilsson börjar stående ute på pucken där Samir & Viktor hade en pool förra veckan, där sjunger han hela första versen, medan Uno går från parketten upp till mitten av scenen.

Patrik Isaksson börjar uppe i greenroom och de sjunger refrängen tillsammans men på tre olika ställen.

Till andra refrängen är alla tre på scenen. Patrik kan inte hålla sig för skratt på scenen, de här tre är som tre gigantiska barn som bara skrattar och skämtar med varandra. Och det är ingen skillnad när de repar.

Patrik kan till slut inte hålla sig utan kommer av sig lite på scenen när han skrattar.

Nu får vi höra alla låtar en gång till. Jag uppdaterar det här blogginlägget vartefter.

David Lindgrens We are your tomorrow är inte lika stark eller direkt som Shout it out, det känns lite för avklätt och jag saknar en större produktion i soundet. Men den har en effektiv refräng som David hamrar in och han har utlovat stor lasershow. Ska bli intressant att se på repet i morgon.

Victor & Nattens 100% kommer få kämpa hårt i den här veckans startfält. Den här typen av gladtrallpop på svenska har försökt och misslyckats tidigare i Melodifestivalen. Här hänger allt på att det känns charmigt och kul på scenen och i kamerorna. Närmare The Moniker och längre från Axel Algmark helt enkelt för er som minns.

Molly Petterssons Hunger är skön soul, med popprodd där hon får visa upp sin röst ordentligt. Tydlig igenkänning i refrängen men kan inte placera vad det är för låt den påminner om. Smarta lån vinner man på i Melodifestivalen om de inte blir allt för uppenbara. Det tog mig och Markus Larsson en andra lyssning att hitta I heard a rumour, Banaramas gamla hit.

Isa Tengblads I will wait är en stor ballad som påminner om det Sia gör. Med suggestiv refräng. Om hon kan sätta den här live så kan hon bli riktigt farlig. Men då måste hon imponera på scenen. Det gjorde hon i och för sig rakt igenom förra året. Så varför inte den här gången.

Krista Siegfrids gör en Linda Bengtzing-popschlager, men som inte riktigt når ”Hur svårt kan de’ va’-klass vid andra lyssningen. Men visst finns det både lite Veronica Maggio och kanske till och med lite Katy Perry i det här. Fast på svenska då.

Uno/Tommy/Patrik stryker an en gansak dyster ton, med sina starka röster i en stark refräng. Vi debatterar friskt här just nu om den här typen av låtar fortfarande kan ta sig vidare, men med de här tre starka rösterna och en effektiv refräng som sätter sig så tror jag itne att det är omöjligt. Så länge de inte blir för pretentiösa på scenen. Gör en Il Volo-staging på det här och låt rösterna bära så kan det mycket väl funka. Men rimmet på gråter och förlåter kliar fortfarande…

Wiktorias Save me är svårplacerad den här veckan. Refrängen är effektiv, på gränsen till tjatig. Taylor Swift funkar i hela världen och den låter väldigt mycket amerikansk radio. Men den här typen av countrydoftande pop har inte varit lika självklart framgångsrikt i Sverige. Kanske vänder Wiktoria det.

Första versen i Patrik-Tommy-Uno känns nästan teatralisk med Tommys röst. När alla tre går ihop i refrängen så blir det en midtempo-refräng som upprepar Håll mitt hjärta hårt tillräckligt många gånger för att dunka in det lyssnarnas hjärnor.

Det här kommer garanterat gå hem, med de här tre starka rösterna, även om det känns lite dystert i tonen.

Och jag vet inte om jag kan förlåta rim på gråter och förlåter.