Wiktoria har på sig ett par genomskinliga högklackade skor. Är det askungen glasskor?
Nej, de ser ut att vara tillverkade i genomskinlig plast, med dragkedja på baksidan och delvis öppna tår. Ja, utan det där lilla andningshålet vid tårna annars hade väl fötterna dött därinne…
Skorna ser coola ut på håll, men i närbild är de inte superspännande. Hud som pressas mot genomskinlig plast ser ju sällan ser så mysig ut.
Wiktoria börjar långt bak på scenen, bakom sängen. På skärmarna bakom henne syns hennes W-logga som givetvis ska få folk att direkt minnas henne från förra året.
Till första refrängen kliver hon upp och ställer sig mitt på sängen innan hon kliver ner och går ut på tungan.
Givetvis hinner hon också lägga sig ned på sängen, låten heter ju As I lay me down, och då filmas hon rakt uppifrån av en krankamera.
För arenapubliken blir det inte mycket att se däremot.
Nu har de rullat in en himmelsäng på scenen. Ja, det är i alla fall vad det ser ut osm, men en scentekniker slog precis till på den och det lät inte som en mjuk och skön madrass direkt.
Nu får vi höra alla låtar igen. Jag uppdaterar det här inlägget med kommentarer om alla artisternas låtar.
Jon Henrik Fjällgren satsar helt klart på att ha en tydligare hook i år när Aninia sjunger en refräng på svenska till hans jojkande. Det funkar. Framför allt för att Jon Henriks vemodgia jojk och samiska sång får en tydligare innebörd med Aninias refräng. Men ajg är inte säker på att tonartshöjningen är rätt. Och den blir snabbt tjatig. Och stämningen är fortfarande vemodig.
Alice Svenssons Running with lions är den låt jag just nu vill dansa mest till på efterfesten på lördag. Det här vill vara Katy Perrys Roar men inte riktigt når fram. Jag gillar Alice röst, men hon kommer ställas mot Wiktoria och då kanske det här är för generiskt om hon inte får till en show som griper tag.
Les Gordons Bound to fall är tralligt glad britpop-radiorock-Håkan-Hellström-studsande-5-seconds-of-summer med 60-tals-woo-oo-oo-hook som inte känns särskilt 2017 alls.
Wiktoria Johansson smäller till direkt. Det finns ingen mjukstart alls i hennes As I lay me down, den går rakt på sak och tar tag direkt. Deltävlingens mest omedelbara låt och det här är precis det som funkar på radiokanaler både i Sverige och USA just nu. Kanske inte i Östeuropa, men det funkade ju ändå hyfsat med Frans förra året…
Axel Schylström har uppdaterat Orups 80-talssound och anpassat det till 2017. När ingen ser är kul upptempopop på svenska, men väldigt svårplacerad i tävlingen. Kan bli en hit. Eller åka ut. Givetvis är det handklapp inlagt i refrängen. Det är inte en genomlätt låt att göra ett scenframträdande till så det ska bli intressant att se honom på repet i morgon. Han behöver bli skön och härlig på scenen, då kan det funka.
Sara Vargas och Juha Mularis visa bryter av totalt från det övriga startfältet. Det här är stämningsfullt och känslosamt, speciellt med Saras spröda röst som sen bryts av Juhas starka, som i tonläge påminner om Rikard Wolff och i duettdelarna blir en Lars Winnerbäck-dubbelgångare. Det här kan bli årets stora svensktoppslångkörare och en P4-favorit.
Loreen avslutar och alla undrar så klart om det här är en ny Euphoria. Svaret är nej. Det är det inte. Det börjar med ett Tarzan-vrål följt av gitarrplinkande och Loreens starka, men sedvanligt mumlande, röst.
Det är en snyggt producerad samling ljud, med en melodislinga som liksom aldrig bestämmer sig var den ska ta vägen. Det är oerhört coolt och jag är övertygad om att Loreen kommer göra ett oerhört snyggt scenframträdande med en av tävlingens mest svårsjungna låtar. Hon växlar mellan finsång och vrål, höga toner och nästan pratade partier. Och en barnkör som vrålar ”STATEMENTS”. Oj, vad konstigt. Så tror jag att många kommer reagera på lörag. Men oerhört häftigt.
Wiktoria Johansson går vidare på countrypop-spåret från förra året, och kommer ett halvt steg närmare country i år.
Hennes As I lay me down är väldigt direkt, med handklapp redan inlagt i refräng för att säkra publikinteraktionen i arenan. Och dessutom ett återkommande my-oh-my-parti för att flirta lite mer med amerikansk radiocountry och folkrock.
Det här är härligt omedelbart.
Wiktoria har varit snäll och inte plattat sitt hår i dag.
Vi sprang på varandra i höstas men eftersom hon hade plattat håret då insåg jag inte förrän tio minuter efter att vi sagt hej vem jag faktiskt hälsat på.
(Till mitt försvar ska väl sägas att jag var i arbetsmode och med fokus på något helt annat än de personer som då fanns omkring mig.)
Hon tänker inte heller platta håret på lördag utan vi kommer få se hennes lockar. Smart, det är ju hennes bästa varumärke och det som gör att folk (inte bara jag) känner igen henne direkt.
Nu har EBU gått ut med medlemmarna i samtliga jurygrupper i Eurovision.
I Sveriges jury ingår artisterna Wiktoria Johansson och Anton Ewald, låtskrivaren och producenten Anderz Wrethov, radiokanalen NRJ:s programdirektör Rickard Keilor. Karin Gunnarsson, musikredaktör på P3, är juryns ordförande.
Lite märkligt ändå med Wiktoria Johansson i juryn när hon också är med i SVT:s införprogram, tycker jag. Men det tycks inte finnas några regler i år om att man inte ska ha uttryckt sina åsikter om låtarna i förväg. De regler för jurymedlemmarna som listas på Eurovision.tv är:
Wiktoria röjer med Oscar Zia och Panetoz-Njol.
Snygga ihop, va? De såg ut att ha riktigt trevligt på viphyllan, Frans och Wiktoria.
Det kräver milimeterinpassning, men nu funkar Wiktorias projicering på outfiten.
Skönt, det hamnade helt snett igår på kvällsrepet som bedöms av juryn.
Wiktoria var orolig att det skulle påverka hennes poäng och Christer Björkman tvingades informera jurygrupperna om det tekniska missödet.