Krista Siegfrids fortsätter att klä sig i rött, det är nog hennes färg den här veckan. Och intill stod Victor & Natten och poserade för kamerorna.

Och så yngst och äldst i tävlingen, Isa Tengblad och Tommy, Uno, Patrik.

Wiktoria avslutar repen med att sjunga en sista gång. Hon är väldigt säker i sången. Nu är repen över för dagen, programledare och mellanakter ska repa nu, men det får vi inte se något av förrän i morgon kväll på genrepet.

Ikväll väntar kommunfest på Rådhuset i Malmö. Då kommer jag självklart att blogga om vad som händer.

Inför sista genomsjungningen är Anton Ewald uppe på scenen igen för att gå igenom kamerorna med Wiktoria.

De är ju dessutom vänner och har känt varandra länge.

Risken med det här numret är att Wiktoria försvinner i all teknik. Hon sjunger väldigt säkert, men med ett sånt här nummer som är coolt, men samtidigt väldigt stillastående. Och i de få rörelser som Wiktoria gör så måste hon hela tiden tänka på att hamna rätt igen i position för att tekniken ska fungera.

De gånger hon rör sig så ser hon också osäker ut, flackar med ögonen och är osäker på var hon ska fästa blicken. Hon ska till exempel snurra runt på stället vid ett tillfälle och det verkar då som att hon har en fot fast på stället och hasar den andra runt i en cirkel för att inte komma fel. Såna detaljer behöver slipas bort.

Anton är med som koreograf. I det här fallet har det nog mest med kameracoachning att göra och för att få Wiktoria att känna sig bekväm och säker på scenen. För någon koreografi är det inte direkt att tala om i det här numret.

Wiktorias skärp bär hennes egna logga, ett dubbelt W.

Wiktoria sjunger dessutom sin Save me väldigt bra. Men kläderna och numret tar den mesta fokusen på det här repet.

Hon står i stort sett helt stilla och sjunger.

Samtidigt projiceras bilderna på henne från en inrullad låda av massa teknik. Ja, jag vet faktiskt inte hur jag ska beskriva det bättre. Det ser elektroniskt och viktigt ut, okej?

Den här lådan med blinkande displayer rullades i alla fall in till Wiktorias nummer och nån form av tekniker ser ut att sköta dem.

Wiktioria måste stå exakt rätt för att det ska funka.

Bara det måste vara jäkligt jobbigt. Men resultatet kan bli hur snyggt som helst i tv-rutan. Det såg häftigt ut redan i första genomsjungningen.

Oj, jäklar! Wiktoria Johanssons vita tighta byxdress är också en projicerings skärm!

Det här kan vara de coolaste kläderna som nånsin använts i Melodifestivalen. När kläderna blir hela numret.

Den blinkade till lite uppe i taket i väntan på Kristas entré…

Nu får vi höra alla låtar en gång till. Jag uppdaterar det här blogginlägget vartefter.

David Lindgrens We are your tomorrow är inte lika stark eller direkt som Shout it out, det känns lite för avklätt och jag saknar en större produktion i soundet. Men den har en effektiv refräng som David hamrar in och han har utlovat stor lasershow. Ska bli intressant att se på repet i morgon.

Victor & Nattens 100% kommer få kämpa hårt i den här veckans startfält. Den här typen av gladtrallpop på svenska har försökt och misslyckats tidigare i Melodifestivalen. Här hänger allt på att det känns charmigt och kul på scenen och i kamerorna. Närmare The Moniker och längre från Axel Algmark helt enkelt för er som minns.

Molly Petterssons Hunger är skön soul, med popprodd där hon får visa upp sin röst ordentligt. Tydlig igenkänning i refrängen men kan inte placera vad det är för låt den påminner om. Smarta lån vinner man på i Melodifestivalen om de inte blir allt för uppenbara. Det tog mig och Markus Larsson en andra lyssning att hitta I heard a rumour, Banaramas gamla hit.

Isa Tengblads I will wait är en stor ballad som påminner om det Sia gör. Med suggestiv refräng. Om hon kan sätta den här live så kan hon bli riktigt farlig. Men då måste hon imponera på scenen. Det gjorde hon i och för sig rakt igenom förra året. Så varför inte den här gången.

Krista Siegfrids gör en Linda Bengtzing-popschlager, men som inte riktigt når ”Hur svårt kan de’ va’-klass vid andra lyssningen. Men visst finns det både lite Veronica Maggio och kanske till och med lite Katy Perry i det här. Fast på svenska då.

Uno/Tommy/Patrik stryker an en gansak dyster ton, med sina starka röster i en stark refräng. Vi debatterar friskt här just nu om den här typen av låtar fortfarande kan ta sig vidare, men med de här tre starka rösterna och en effektiv refräng som sätter sig så tror jag itne att det är omöjligt. Så länge de inte blir för pretentiösa på scenen. Gör en Il Volo-staging på det här och låt rösterna bära så kan det mycket väl funka. Men rimmet på gråter och förlåter kliar fortfarande…

Wiktorias Save me är svårplacerad den här veckan. Refrängen är effektiv, på gränsen till tjatig. Taylor Swift funkar i hela världen och den låter väldigt mycket amerikansk radio. Men den här typen av countrydoftande pop har inte varit lika självklart framgångsrikt i Sverige. Kanske vänder Wiktoria det.