Det blir två genomsjungningar för Wiktoria idag. Efter lite fix på och bakom scenen så får vi se artistvykortet och sen kör hon igen.

Wiktorias scenshow lyfter den här låten, det är guld, glitter, lyxigt och snyggt. Och massor med fläktar som flåsar oss på främre parkett i nacken så man huttrar lite.

Wiktoria sjunger säkert och sätter leendena rätt i kameran.

Jag tycker fortfarande att just avslutet på låten är lite fjösigt, men fram dit är det här härligt att både se och lyssna på.

Wiktoria får hjälp av en av dansarna när hon ska kliva ner från trappan på sin guldpyramid. Det gäller att inte kliva fel.

Nu är Wiktoria på scenen.

Jag hoppas att hon behåller det lockiga håret på genrepet ikväll och sändningen. Det är ju lite av henne ssignum, även om jag vet att hon ofta gärna gör håret rakt när hon gör sig festfin numera.

Wiktoria har repat till Mello tidigare ofch vet att hon inte behöver ta ut sig fullt på en första genomsjungning. Det känns som att hon markerar sången på några ställen, men sen trycker i fullt på andra.

Den här låten får mig att tänka mycket på Agnes Carlssons Love love love i sin soulighet.

Wiktorias outfit på välkomstfesten var helt från H&M berättade hon för Schlager-Stina. Alltså, från galgen till kroppen. Det är inte omgjort eller tillfixat, utan direkt köptes så här.

Kul tycker jag att man kan köpa mer ”häftiga” saker i butiker som inte är svindyra.

Wiktoria kom till artisthotellet samtidigt som Theoz drog i väg till sitt rep, så de möttes i lobbyn och småsnackade lite.

Min kollega Schlager-Stina som är på plats i Linköping lyckades dock inte höra vad de pratade om.

Alla kan ju inte ha parabolantennstora öron som jag…

Precis i slutet av låten avslöjas Wiktorias hemliga scenvapen på scenen, hennes W. Det har ju förekommit på olika sätt i hennes tidigare scenframträdanden, ett stort dubbel-v som symbol för henne som artist.

Och här tar det en framträdande plats på scenen när pyramiden i slutet delas i två och avslöjar ett enormt W i samma guldgnistrande utförande som pyramidtrappan.

Men ajg måste säga att låtens avslut är lite underväldigande. Det här är den typ av låt som skulle ha kunnat sluta i en explosion, men bara blir en liten fsssssss. Jag måste säga att det är tråkigt att låtskrivare inte längre gillar tonartshöjningar, för hade vi fått en sån här, där Wiktoria hade fått trycka i ännu mer med rösten så hade det kunnat bli ett wow-avslut istället för bara ett ”hoppsan nu är de 3 minuterna över”.

Wiktoria har en glittrig byxdress i ljust rosa (tror jag, om färgerna i tv-bilden är korrekta) och dansarna har mörkare rosa, tajta, glänsande outfits, det ser lite för mjukt ut för att vara lack, men ger ändå den känslan.

Det ser dyrt ut och jag gillar det skarpt!

Det här är en härlig rosa glitterexplosion. Känns som en snygg start på lördag.

Nu har första repklippet dykt upp för oss journalister.

Wiktoria Johansson har fått in en egen trappa på scenen, där varje trappsteg lysts upp. Eller vänta, det är en guldglittrande pyramid, med trappsteg. Hon börjar högst upppå den glittrande pryamiden och det här gör mig på glatt humör.

Det känns lyxigt och snyggt.

Hon är kvar där uppe över första bryggan och refrängen. I andra versen kommer två av dansarna, Pauline Eddeborn och Milena Jacuniak, in från sidan och Wiktoria kliver ner från pyramiden och gör dem sällskap på scengolvet.

I andra bryggan kommer ytterligare två dansare in, husdansarna Lisa Arnold och Kim Pastor.

För den som vill ha Mello-referenser får scenshowen mig att tänka på Jessica Anderssons Party voice. Wiktoria sjunger väldigt bra, det vet vi sen tidigare, men det är skönt att få det bekräftat också.

Elov & Beny delade ut pins förra veckan med en traktorskylt och duonamnet.

Undrar om det är nån som har souvenirer och merch denna vecka?

Uje kanske har med sig ett storkok och låter alla smaka på sin gryta med älgkött och kantarell?

Jag räknar i alla fall med att Theoz team kommer ha tröjor eller hoodies med hans namn i en logga på ryggen.

Och kanske faktiskt att Wiktorias gäng också gör nåt liknande.

Själv fick jag en annan oväntad present på morgonen. Den här ska jag ha runt halsen nån gång när jag ska försöka walraffa som EBU-boss kanske, tror ni att nån går på det?

Nu kommer alla låtar spelas för oss en andra gång. Jag uppdaterar det här blogginlägget vartefter.

Wiktoria Johansson med All my Life (Where have you been) gör mig fortfarande glad, men efter att ha hört alla låtar oroar jag mig för att det här kan försvinna. Det borde bli en hit, men kanske är folk sugna på något annat och det känns som en stark vecka. Men med en snygg scenshow kan Wiktoria definitivt ta sig till final en fjärde gång.

Eden Alm med Comfortable är skört och bräckligt och en så här stark vecka är jag orolig att hon verkligen kommer behöva gå sönder på scenen för att tränga sig igenom bruset. Och det är inte säkert att det funkar ens då. Det finns andra låtar som sticker ut mer den här veckan och Eden ska också kämpa med att få vet vem hon är.

Uje Brandelius Grytan låter så otroligt mycket 70-tal. Även som Melodifestivalen lät på 70-talet. Inte vinnarlåtarna som folk fortfarande minns, men 80 procent av det andra som tävlade. Det är en otrolgit charmig realistisk visa om en jävla gryta som bränns vid.

Panetoz On my way är samma typ av gladpop som de gjort tidigare, men med ett uns av vemod i tonen, samtidigt som det är en partylåt. Min kollega Stina påpekar hur snuskig texten är. Eller åtminstone kan tolkas som. Eller vad säger ni om:

Har en gäri om my mind som älskar min grind
Wiki wiki wild har en freaky mind
Alltid är det vibe alltid by my side

Låter ju ganska mycket som att I’m on my way verkligen bokstavligen kan beskrivas som att någon är på väg att komma, om man säger så…

Tennessee Tears Now I know börjar lugnt, Jonas sjunger första versen och sen kommer Tilda in i refrängen när tempot också drar igång. Det här är snygg countrypop. Shallow finns verkligen tydligt där i bakgrunden, men det brukar vara en fördel i Mello-sammanhang, igenkänningen. Det kommer bli en tuff vecka det här, jag vet inte om den här eller Wiktorias låt är starkastl, men jag får en känsla av att de kommer battla med varandra.

Maria Surs ballad Never give up är typen av låt som egentligen bara återfinns i Eurovision. Knappt i Melodifestivalen längre. Men det är inte mossigt, det är en modern stark ballad och med Marias bakgrundshistoria, som flykting från Ukraina, kan det här verkligen beröra på scenen. Men det hänger på att man gjort ett scennummer som griper tag och att hon levererar sången och närvaron på max.

Theoz Mer av dig med visselslingan, som Markus Larsson så klart avskyr, får mig att skratta och svänga med. Det här är Dannys Snacket på stan i ny Mello-förpackning och är en perfekt avslutning på tävlingskvällen. Det här är den typen av glad barnpop som samtidigt är tillräckligt effektiv och oförarglig för att även föräldrar (och Tobbe Ek) ska sjunga med, gilla känslan och rösta.

Så där, det var alla veckans låtar, uppspelade två gånger. Nu ska jag och Markus Larsson samla våra intryck och spela in lite tv om vad vi tycker och tänker och gissar om utgången den här veckan.