– Nu kör vi en sista gång, då kör vi med fullt pyro, säger Hence von Z.

Vi längst fram ryggar bakåt. Var det inte fyllt pyro nyss? Då kan YOHIO slå rekord i värme på scenen. Det här lär bränna som tusan! Nu kör vi!

Han kör istället på vita skinnbyxor och en vit kavaj med nåt rosa fluff på. Det här kanske inte kommer kännas så glamrockigt ändå på lördag.

Så där ja! Lite pyro höjde definitivt inledningen på YOHIOs Heartbreak Hotel. Jäklar vad det brände till för mig som sitter nästan längst fram i arenan.

Ni som tar plats allra längst fram på lördag kan nästan räkna med svedda ögonbryn.

Och pyrot fortsätter under refrängen också. Härligt! Det är eldkastare som skickar iväg brinnande eldsflammor åt alla håll och kanter i den främre scenkanten.

Han sjunger hyfsat bra, även om det blir några sura toner under första och andra genomsjungningarna.

YOHIO har attityden och stilen för att få sina fans nöjda.

Men det är riktigt svårtippat. Låten är en typisk schlagerrocklåt.

Får se hur mycket numret höjs av pyrotekniken som vi får se i sista repet för dagen.

YOHIO gör veckans glamrock-låt, men det är ganska mörkt, inte så mycket glädje som den pudelrock som tävlat tidigare kommit med.

Jag funderar på varför YOHIO egentligen är med i tävlingen. Det här är ju inte den typ av musik han brukar göra.

Dags för YOHIO och jag förstår inte riktigt vad husdansaren Jessica Klingberg gör när hon ligger på en snurrande platta, och slingrar in sig i YOHIOs ben.

David Lindgrens Skyline har en tydlig hook och ett skönt dancebreak som känns karbonkopierat från Dannys Amazing. Han är förhandsfavorit den här veckan och det behöver han nog inte oroa sig. De som röstade förra året kommer få det de förväntar sig. Jag gillar’t.

Cookies N Beans midtempo med hetsiga stråkar och svårmod med countryinfluenser känns stabilt och kan bli snyggt på scenen. Det är hårdare än man hört från Cookies förut, men sticker inte ut tillräckligt i startfältet när jag hört alla låtarna. Men visst sjunger jag med i andra genomlyssningen, konstigt annars eftersom låten är signerad refrängmästaren Fredrik Kempe.

Jay-Jay Johansons Paris kommer vara min Eskobar den här veckan. Jag älskade deras låt, och den hamnade jumbo. Tyvärr är risken stor att det går så för Jay-Jay också om han inte lyckats få hit fans i många tusental för att rösta på honom. Det här är falsettelektro och svårmod på franska med engelsk refräng. Svårt i Melodifestivalen. För att inte säga fullständigt omöjligt.

Nej, Mary, jag vill inte gosa gosa gosa gosa. Det här är bubbelgumsrefräng när det är som allra värst. Kommer fullständigt klistra sig fast i mitt huvud och jag är säker på att hon kommer ha ett glädjepiller till nummer som kommer charma mig av stolen, men än så länge tänker jag stå emot. Jag v ä g r a r sjunga med. Eller, där började jag visst…

Eric Gadd gör svensk upptempo-soul med en refräng som aldrig tycks ta slut. Men andra genomlyssningen sjunger jag med så gott det går i den snabba texten, det här är inte alls så tråkigt som jag tyckte först. Känns som en blivande radiohit.

Jag saknar alla de japanska influenser som jag förväntat mig av YOHIO. Heartbreak hotel är klassisk schlagerrock i midtempo. Låtskrivarna har rutin på att göra effektiva refränger, men det här är safe på ett nästan tråkigt sätt som vi har sett många gånger förr i festivalen. YOHIO kommer få jobba arslet av sig för att höja numret till den nivån som behövs för en finalplats.

Anna Järvinen riskerar att bli gnällig på scenen, men här är det vackert, enkelt, naket så som Thorsten Flincks nummer var förra rået. Det är ärligt och äkta. Klarar Anna av att få fram det när hon gör Porslin på scenen kan det här bli riktigt farligt.

Så kommer saxofonrefrängen igen och gör mig alldeles glad. Michael Finer och Caisa har lyckats få med mig på banan. Alla i pressrummet tycks inte hålla med mig, men de skrattar i alla fall de också…

YOHIO sa till mig nyss att han helst hade skrivit låten helt själv och att den då skulle haft mer japanska influenser. Nu är det snarare klassisk schlagerrock nånstans i midtempo.

Det här är inte det man sett YOHIO göra tidigare där han skriver den mesta musiken själv, men kanske ett sätt att hitta en svensk publik.

Jag hade sett fram emot hans låt, men den imponerar inte på mig vid en första lyssning, just för att den inte sticker ut. Tänk er lite glammig 80-talsrock med en schlagerrefräng och lite oh oh oh-ande.