Hej…

Idag är det skolavslutning på skolan där jag jobbar. Sitter nu på bussen på väg till Borås. Det kommer dröja länge innan jag sätter mig på den här bussen frivilligt igen:-). Till hösten börjar jag på en ny tjänst som idrottslärare i Göteborg!

Skolavslutningsdagar ska vara roliga och glada dagar. Idag känns det inte så. Jag ska lätta mitt hjärta…

Oftast när jag är lite nere eller ledsen så får jag höra: ”men du är ju så stark, du klarar det” eller ”det fixar du, det är bara att lägga bakom sig”.
Visst är det så, jag brukar alltid lös saker, men jag måste också få vara ledsen och jag måste också få tycka att saker är jobbigt!

Tidigt i våras blev jag otroligt sårad. Jag trodde det skulle gå över, men det har det inte gjort. Jag tänker på det varje dag mot min vilja. Jag vill inte tänka på det.

Jag som definitivt är en förespråkare av tankens kraft och att man ”får det man fokuserar på” vet att det inte direkt blir bättre av att gå och grubbla. Jag vet det. Men det är så svårt!

Allt brukar oftast bli som jobbigast då min son är sjuk, vilket han är nu. Nätterna är kaos och det spelar ingen roll vad man gör för att få honom nöjd. Just då är det som extra svårt att vara”stark”.

Jag tror man måste tillåta sig själv att vara svag ibland också, erkänna att man är ledsen. Inte bara leva upp till andras förväntningar av en.
I’m working on it…