Hemma hos mig har konflikter om datorspel och skärmtid gått över styr, många gånger. Jag menar: Helt. Över. Styr. Vi snackar skrikmatcher på nivån nu-ringer-grannarna-soc-och-jag-förlorar-vårdnaden, till slagsmål och köksstol som kraschades mot golvet i vredesutbrott (den gången jag ryckte ut modemet och gömde det).

Socialstyrelsen borde ge ut broschyren ”En guide till desperata föräldrar – om skärmtid och datorspel”. Vi snackar för lite om det. Antagligen för att det är skämmigt att medge att man är en kass förälder som inte klarar att få loss sitt barn från skärmen.

Men det är inte konstigt att dom blir hooked. Skriver just nu en artikel om vad som händer i hjärnan när man spelar. Det finns en enorm kraft i gejming. En motivatormotor, att jaga efter det man vill ha. En ny nivå, en vinst.
Studier visar att centret för positiv motivation i hjärnan går på för högtryck hos en gejmer. Lustkänslorna bubblar.

Förra veckan träffade jag ett team som vill använda den här kraften där den är som mest användbar: I en verklig kamp på liv och död.
Teamet på HopeLap i SiliconValley har utvecklat ett datorspel för kids med cancer. Vi träffade Nate, 17, som diagnosticerades med leukemi i januari. Han spränger cancerceller i luften i spelet Remission2. Istället för att sno så många bilar som möjligt eller mejja ner prostituerade handlar det här spelet om att klå cancer som vill slå rot i kroppen.
Och det funkar.
En studie visar att barnen som spelar ReMission2 klarar sin cancerbehandling bättre än dom som inte spelar. Kunskapen om sjukdomen ökar och motiviationen att ta sina mediciner höjs. Känslan ”Jag kan vinna mot min cancer” blir starkare, visar samma studie. Det är mäktigt.

Teamet på HopeLab evangeliserar bland spelbolagen och försöker puffa för utveckling av spel som förändrar beteenden i verkliga livet. Spel som kan motivera oss att sluta röka, gå ner i vikt eller leva sundare på andra sätt.
Men intresset från spelbolagen är hittills lågt.

Synd. För konfliktnivån hemma hos mig skulle sjunka rejält om gejmingen inte handlade om att ta död på folk däri spelvärlden. Speciellt tacksam skulle jag bli om någon utvecklar ett spel som taggar kidsen lämna skärmen då och då.

Vi satt i en snigellångsam bilkö in mot San Francisco. Helt igenkorkad motorväg, vid rusningstid. Och började snacka självkörande bilar. Hade dom bara funnits här på motorvägen skulle vi suttit fyra i varje bil, trafiken flyta, vi skulle redan varit inne i stan.

Vi kom in på urspännade etiska diskussioner om de självkörande fordonen.
Hur ska man programmera en bil? Hur ska fordonet reagera om ett barn springer ut på vägen? Ska det väja och köra på ett pensionärspar bredvid, eller köra in i en bergvägg och skada passagerarna i bilen?

Såna tankar är mindbending. Vem bestämmer över liv och död när en självkörande bil ska programmeras? Vem ska mejas ner och vem ska klara sig?
Här i USA dör 30 000 människor i trafikolyckor varje år. En svensk småstad. Och vi accepterar. Trafiken kräver offer och vi köper det.
Men bara om det är människor som kör ihjäl andra människor. Vad tror ni skulle hända om en självkörande bil körde ihjäl folk? Det hade blivit en oerhörd skandal antagligen, right?

Vi vet att självkörande bilar är bättre på att köra trafiksäkert. Ingen mänsklig faktor där. Självkörande fordon skulle garanterat minska dödsfallen i trafiken, men räcker det att dom fixar jobbet dubbelt så bra som mänskliga förare, bara kör ihjäl några tusen varje år?

Vi snackade fram och tillbaka, vi hade ju en hel del tid på en igenkorkad motorväg.
Hursomhelst, det kommer dröja ett tag innan vi får snabba självkörande bilar. De första som är ute och rullar på vägarna är lika söta och dumma som självgående gräsklippare.
Det sa Peter Georén från KTH när vi snackade framtidens fordon i‪ ABMorgon‬ i morse.
Här kan ni se klippet.

Om helgens Uberstrejk floppade? Ja, skulle jag säga. De flesta Uber-bilar rullade som vanligt. Men nu måste Uber ändra storyn om sig själva. För tugget om frihet, pengar, flexibilitet och du-är-din-egen-boss på jobbet som bara är bäst, har visat sig vara lögn.

Strejkande Uber-chaffisar har pekat på gig-ekonomins baksida.

I helgen laddade Uber-chaufförer i städer som San Francisco, Chigaco, Boston, Houston och Los Angeles för strejk. Självutnämnde strejkledaren Abe Husein från Kansas city uppmanade chaufförer från hela landet att lägga ner jobbet fredag till söndag. Ju fler bilar som stod still, desto bättre.
Allt handlade om att sätta press på Uber och ge förarna bättre villkor.

Själv flög Abe Husein in till San Francisco och demonstrerade med ett hundratal andra Uberförare (vissa maskerade) framför Ubers högkvarter på Market street. Medierna var där och Husein eldade på framför kamerorna. Men några Uber-chefer syntes inte till.
Online-taxijätten uppmärksammade knappt strejken. En ögonbrynshöjning och en suck, liksom.

Att det var enormt svårt att organisera en brokig skara Uberchaufförer blev tydligt. Ingen vet riktig hur många som deltog. Innan strejken tog fart hade 12.000 chaufförer anmält sig som strejkare på facebooksajten. Men det är bara en bråkdel av Uberförarna i USA, över 160 000 enligt en rapport från förra året.

Strejkledaren själv fick ta emot en hel del spott från Uber-chaffisarna. Hans kaxiga och stridslystna stil går inte riktigt hem – inte i medierna heller. Han framstår mest som en testosteronstinn gaphals, som med vassa metoder vill få uppmärksamhet. Han uppmanar strejkarna att skapa fejk-konton, beställa bilar och sen inte dyka upp. Eller parkera vid flygplatsen utan att slå på sin app för att hindra andra förare att få kunder.

Men när vi chattade över Facebook på söndagkvällen var han nöjd med sin insats.
”Det gick jättebra. I många städer syntes strejken, det fanns ont om chaufförer och taxorna blev tre gånger så höga”, skrev Abe Husein.
”Nästa steg är att starta en fackförening för Uber-förarna”, fortsatte han.
”Det blir den allra första och det handlar om att ge förarna en röst. De som inte deltog är svikare och borde skämmas.”

Många förare hade inte ens hört talas om strejken, och fattade inte ens att det var strejkbrytare. Men trots det, strejken hade en effekt:
Ubers egen glättiga bild av jobben de erbjuder har fått en knäck. Ramsan om att tusentals förare använder företagets app för att kunna tjäna pengar, vara sin egen boss, åtnjuta frihet, flexibilitet och nå sina egna mål är inte hela sanningen. Det finns en baksida av den nya gig-ekonomin som inte är lika attraktiv. Det har de strejkande Uber-förarna visat i helgen.

Sitter och tittar på ‪‎Agenda‬ på SVTPlay – om flyktingpolitik och integration. I veckan besökte jag ett så kallat StartUp-house här i‪ SanFranscisco‬, ett ställe dit unga, hoppfulla entreprenörer slår sig ner, bor och jobbar i samma lokaler. Målet: Att få in en fot. Få snurr på sin idé. Bli en del av Silicon Valley.

Det är en mäktig atmosfär av tro och hopp.

Och såklart träffar jag ett par svenskar där. De sover i bunkbeds, säkert 30 uppradade i en jättelokal. Ser ut som ett fotbollsläger när man var fjortis.

På undervåningen finns jobblokaler med super wifi. Ibland kommer höjdare hit och hälsar på, snackar med start-up-folket, kanske håller föredrag. De som driver StartUp-House hjälper nykomlingarna att connecta med rätt folk. Bara att vara så många entreprenörer på samma plats skapar kontaktytor.

Funderar på varför StartUp-house känns så positivt. Medan flyktingförläggning har en deppig klang. Egentligen handlar det om samma sak: Att skapa nytt liv, komma i jobb, få en chans att komma in i samhället.

Skulle StartUp-hus vara en lösning för våra flyktingar? Jättemånga med bra utbildning, entreprenörsdrive. Ett workspace, någonstans att sova och så massa kontakter. Svenska arbetsgivare och frivillig-entreprenörer som kommer dit och föreläser om bästa vägen att få snurr på en affärsidé, hjälp att ta sig igenom alla svenska papper för att starta eget företag.

Om man är en hel familj kanske StartUp-flyktinghus inte känns som en bra idé. Men för många yngre flyktingar, utan egna barn? Precis som för svenskarna från startup-företaget creddon.com som jag träffar här i‪ ‎SanFrancisco‬.

De struntar i att det inte finns mycket till privatliv här. De vill bara jobba, jobba och hitta investerare. Det är fulla av drive. Jag tycker det vore toppen om vi kunde ingjuta samma hopp i våra flyktingar. Inte ”ta hand om” så mycket. Men släppa loss och låta folk ta hand om sig själva. Skapa sina egna möjligheter. Jag tror att människor som får den chansen kommer hugga den. Vad tror ni?‪

Silicon Valley är ett mindset – inte ett geografiskt område. Har hört det några gånger, men fick det svart på vitt ikväll.

Hängde på en kompis till ‪BerkeleyUniversity‬ och ‪Skydeck‬ – en ”accelerator”, där unga startup-ideér kan få en skjuts ut i verkligheten, omhuldas av kunnigt folk, pepp och vägvisare.

Traditionellt fredagsmingel. En rad entusiastiska start-up- människor förklarar vad de håller på med. En snabb pitch på runt fem minuter och chansen att få investerare (yup, såna finns i publiken också) att lätta på plånboken eller bara glänsa framför nyfiken publik. För glänser gör dom.

En tjej berättade om att de höll på att utveckla en typ av pacemaker för hjärnan. Alla vet att en traditionell pacemaker hjälper hjärtat hålla takten, och den här tekniska innovationen funkar på samma sätt –  fast för hjärnan. ”Deep brain stimulator”. Problem som ofrivilliga skakningar, Parkinson eller depression kan avhjälpas med teknik som får hjärnan att ”hålla takten”. De har kommit en bra bit på väg. Det låter helt fantastiskt. Obama har skjutit till pengar.

Eller en start-up-idé på väg upp – ett slags Uber för arbetsgivare och jobbsökare. Eller något som jag aldrig hört talas om: Geo-intelligens. En teknik som kan användas för att ta reda på smartaste sättet att dra kablar eller rör i marken.
Startup-kidsen (well, runt 30 bast) klev upp framför publiken och brände av sina historier. De gör det så bra, så helhjärtat. Hands down och wow! -känsla hela vägen.

Men frågan är hur många av dem som hade haft ork och kraft att på egen hand ta sig från embryoidé till något som verkligen flyger, som investerare tror på och som till sist kan förändra världen, i stort eller smått?
Vikten av ställen som Skydeck – kuvöser och kickstarts-kontor för nya ideér – är enorm. Och sånt startade här – i Silicon Valley. Så ja, Silicon Valley är en attityd, inte bara en plats i världen.
För övrigt avslutade vi kvällen på USA:s första gaybar. ‪Whitehorse‬. Från geeks till gays. Perfekt.