Har min kompis Annika på besök. Hon jobbar på UD och vi snackar om regeringens digitala diplomater. Sverige skryter med att ha världens mest sociala-medier-savvy utrikesdepartement och Annika och de andra diplomaterna ska vara aktiva och berätta om allt det gör på facebook och twitter.

Annat var det på Carl Bildts tid. Då protesterades det vilt över att en politiker hade egen blogg.

 

Jag skämtar inte. Det är helt sant. Vi snackar 2007, när Carl Bildt just hade blivit utrikesminister.

“Alla dessa dagar – en utrikesministers liv och vardag” var en uppskattad blogg med över 160 000 läsare varje månad. Carl Bildt skrev om allt han kände för och passade också på att nypa till journalister och politiska motståndare.

Men i en debattartikel på DN-debatt ryter Bertil Torekull, gamle chefredaktören på Svenska Dagbladet: “Utrikesministern pratar för mycket på bloggen”. Han jämför Bildt med Hugo Chavez, Venezuelas president som brukade tala timmar under sina tv-framträdanden.

Att en politiker har sin egen kanal ut till folk gillar inte Bertil Torekull. Han klagar och menar att genom bloggen “förskjuts den maktbalans som i tryckfrihetsförordningen förlänar ett demokratiskt uppdrag till medierna att granska de styrande”.

Det känns som att Torekull skrev det här för hundra år sedan – jag måste skratta högt. Men året är alltså 2007. Bråk om bloggens vara eller icke vara blev det. Om det var rätt eller fel att en politiker kunde runda de källkritiska medierna på det här sättet.  “Oj, vilken debatt”, skrev Bildt på bloggen.

Idag är Carl Bildt twitterstjärna med en halv miljon följare. Politiker utnyttjar sociala medier till max.

 

Donald Trumps tweet hamnar på Vanity Fairs första sida och Hillary Clinton anstränger sig för att verka twittersmart. Just nu skrattas det åt Hillary som använder uttrycket “Yas”.

 

 

Yas är nätets nya modeord och eftersom Hillary vill vara down med sina millennieväljare har hon yassat. Dessutom har hon (eller hennes millenials som sköter kontot) postat gifs och syrliga humorinlägg. Som det om när Trump anklagade Clinton för att spela ”kvinnokortet”.

 

 

Hon har också bett följare att twittra sina känslor för studielån – i “tre emojis”. Det känns inte riktigt Hillary.

 

 

Det här är twitters tredje persidentval och Snapchats första.

Det kanske dröjer ett tag innan politiker och deras kampanjer får in den alldeles perfekta fingertoppskänslan för sociala kanaler.

Men i alla fall är det ingen som ifrågasätter att de ska få finnas där.